carjo

Dan före dan före dopparredan...o bara en vecka kvar till Afrika resan...
Kan ärligt säga att julen nog går mej förbi detta år. Å det gör mej ju inte ett dugg som alla som känner mej redan vet..

Som vanligt när nåt jag måste ha koll på till 100, närmar sig snurrar jag till allt. Det är lappar med text om vad jag ska komma ihåg att göra o bra att ha prylar precis överallt. Om ni undrar är det inte så svårt att röra till 40 kvadrat...det går på ett kick jag lovar.. har nog packat i o packat upp säkert 20 gånger redan, tror tyvärr inte det är sista gången heller. Marie har som vanligt varit en toppen kompis o lånat ut sin fina Haglöfs rygga till mej mot löfte att köpa en Kanga till henne o att jag behåller säcken tills alla kackelackor o bad bugs är borta. Lovar allt! Ska spara dom i en burk o hon o ja ska ha Afrikafest iklädda kangas o njuta av fritterade läckerheter ;)

Stödstrumporna är köpta likväl som all Mjölbys Malaria medicin, det är så mycket man ska ha för att gardera sig mot annat känns det som. Alkogel, Resorb, diarre tabl, förstoppnings medel, viktiga telefon nummer, toapapper i massor, våtservetter o nästan ett helt apotek med övrig medicin.

Man försöker göra allt man kan för att gardera sig mot mindre trevliga eventualiteter. Ändå är det så mycket som händer utan att man kan ha någon kontroll... Läste precis att det regnat så mycket där vi ska, så massor av broar har rasat så framkomligheten är starkt påverkad. Det kan jag inte gardera mej mot...brobyggar medicin...ja om det fanns låg det säkert i min rygga redan..

Så jobbar jag två pass till innan jag åker, det känns lite sorgligt att snart skiljas från arbetskamrater o elever. För att inte tala om alla nära, jag tror jag kommer längta massor efter er. Julafton ska jag o Fredrik fira hemma hos Yvonne o Hasse. Det blir oxå en sväng till Stefan Petra o Astrid för att äta lite julmat. Ska bli jätte mysigt! Vi kommer förstås besöka mamma med. Det känns så tragiskt att ha henne där på sjukhuset.

Jag vill va klar med allt å åka NUUUUUUUUUU! Splittrad, stressad, spänd, lite skräckslagen men oerhört förväntansfull och lycklig över att äntligen få förverkliga min dröm.

Skulle jag backa bandet ett år tillbaka så är det inte samma liv. Då - ett liv i djup kris, svävande mellan liv o död. Total omläggning av livsvillkor. Det enda som är sant är att jag var där o jag är här just nu också. Vilken Tur :-)!!
Sommaren har passerat o jag har knappt haft tid att reflektera, därför inga nya inlägg här trots att min kära syster varit på mej otaliga gånger om fler inlägg.

Vad har då hänt denna sommar??
Tro det eller ej men jag fick ett jobb!!! Ett helt vanligt jobb med helt vanlig lön o jag fick det bara så där.... Man kan knappt tro det är sant, för inte trodde jag att någon vågade tro på mej som varit helt utanför arbetsmarknaden i så många år. Men det var det, Gun heter hon o jobbar numera som chef på Folåsa behandlingshem. Hon trodde på mej!!!

Tusen tack Gun!!

Det var med hjärtat i halsgropen jag kastade mej in i detta men tänkte det får bära eller brista, men jag ska göra mitt allra bästa i alla fall. Jag ska också tro på mej själv! Jag vet ju att jag kan en massa. Så här 4 månader senare VET jag att jag kan o att jag kan det bra oxå!! Jag har jobbat 100% o mer därtill. Det bästa jobb jag haft o jag trivs kanonbra. Jag har lust att skrika: FYY FAAN VA JA Ä BRA!!!!
Hade någon berättat att det här ska du göra om ett år, hade jag bara höjt ögonbrynen o sagt: -Tror du du kan ta ner månen oxå eller??

Nu har jag dessuton börjat skolan, men ändå fortsatt jobba 100%. Det är inte så smart....ja vet.. O är huvet dumt får kroppen lida det känner jag allt till. Men vad göra? Försöker hushålla med den lilla tiden som blir över. Försöker inte slarva med mat o sömn o hoppas att något håller ihop mej. Låt det gå vägen denna gång!(en liten bön)

Idag när jag kom hem hade jag fått medlemstidningen från VSFB - vi som förlorat ett barn. Jag gråter när jag läser den - varje gång så även i dag. Var inne o tände ett ljus på hemsidan o skrev faktiskt ett inlägg i gästboken.
Det har jag inte gjort på länge. Jag kände att jag behövde få ur mej lite om hur min sorg varit o är just nu för den är liksom livet i ständig förändring.

Jag skrev så här :

Tänkte jag kunde dela lite hur min sorg ter sig nu 2 år o 3 månader sen den fasansfulla kvällen då den vidriga sanningen blev min verklighet.
Resan hit har varit den värsta tänkbara. En kamp att försöka kravla sig upp först på knä sen med mycket möda för att stå upprätt. All kraft har jag lagt på att just stå upp o många gånger har jag inte orkat just mer än så. Sorgen bär jag med mig varje dag men jag kan ändå se att jag bär den lite annorlunda i dag. Jag bär den som mitt eget späda barn o försöker ta hand om den. Låta den skrika o gråta när den gör det. För så är det, helt plötsligt kommer gråten o vill bara ut. Jag försöker låta tårarna rinna o tänker att det är nog så att det är Andreas som vill ha uppmärksamhet o då känns det lite fint på nåt sätt...

På så sätt kan jag tycka om när tårarna rinner....

Nu går vi mot den mörka årstiden o jag bävar lite inför vad som komma skall... Tänk om min önskan kunde slå in...ingen snö förrän efter nyår, sen om de kunde töa redan i mitten av mars vore det kanon. Inte skulle ja sakna snön för en minut jag lovar.

Den 29 december åker vår grupp till Tanzania. Först är tanken att vi ska ta en vecka semester på Zanzibar för att sen möta verkligheten bland Tanzanierna i inlandet.

Jag ska vara på ett barnhem i närheten av en by som heter Morogoro. Vi ska göra en massa studiebesök runt om i både Tanzania och även i Kenya. Jag kommer förmodligen vara några veckor i en liten by nära Victoria sjön i Kenya, där jag ska bo hos en kenyansk familj med många fosterbarn. Familjen är mycket engagerad i olika sociala frågor o projekt, med focus på kvinnor o barn.

Jag är så nyfiken på min resa o vad jag ska få uppleva. Är väl medveten om att det kommer att innehålla en hel del svåra/tunga upplevelser. Kanske finner jag mej tillrätta där nere o startar upp det där barnhemmet som jag skrev om i min uppsats när jag var 15 år o gick i 9an. Då var min tanke just att 2012 skulle jag ha ett eget barnhem i Afrika. Så drömmen om att åka iväg har funnits i nästan hela mitt liv. Nu ska jag dit!! Det är nästan jag får nypa mej i armen.

O med tanke på hur ett år kan göra så stor skildnad vet man aldrig vad som händer. Det är med stor tillförsikt jag blickar framåt...



Sen lite swahili igen :

Ninakupenda
( o de betyder Jag tycker om dej, viktiga ord i en hård värld)

Länge sen det blev nåt skrivet här nu. Men mått för bra helt enkelt...ja så är det...då är inte behovet att få saker på pränt lika stort lustigt nog.
Så idag är min första dag detta år som tårar rinner o sorgen brinner i mitt bröst. Trodde väl i min enfald att det varit sista gången. Att jag fått min beskärda del. Shit vad jag önskar att det var så. Blir så himla rädd för mörkret som jag inte trodde fannns mer.

Men jag ska kämpa med att försöka tända varenda jävla lampa som finns o tänka tankar som gör mej glad. En gammal man som genomlevt koncentrationslägren eller överlevt kanske det heter har skrivit en bok om hur det var möjligt att göra det. Han sa några kloka ord som jag ideligen upprepar o försöker göra till min egen sanning. Han sa: Det är inte hur man har det utan hur man tar det som gör det möjligt att överleva hemska ting. Viktor Frankl hette han.

Mycket har hänt sen sist.... jag har varit enormt driftig och haft ett himla flyt som lite omväxling. Och kraft till tusen. Först å främst har jag avslutat min kurs i kommunikation med högsta betyget MVG. Stolt!!!

Sen har jag fixat mej ett jobb på Folåsa behandlingshem där jag började i slutet av maj. Det är ett kanon jobb o passar mej perfekt....det är ju sånt här jag kan så det är fantastiskt att kunna komma tillbaka igen ii riktigt arbete.
Sen har jag dessutom kommit in på Valla folkhögskaola där jag i höst ska läsa en Global kurs med inriktning mot Tanzania. Man läser om globala frågor, bistånd o swahili. Sen görs en resa på 8-10 veckor till tanzania i januari o man får då delta i olika biståndsprojekt som volontär praktikant. Visst låter det enormt spännande? Jag lääääängtar sååå. Jag har börjat förbereda mej genom att försöka lära lite swahili. Det är faktiskt en dröm sedan tidig tonår att få gå den här utbildningen o göra den här resan. Håll tummarna för att allt ska gå att genomföra!

Förra helgen var det 2 årsdagen sen Andreas valde att ge sig av. Fredrik Sofie Simon Emilia o jag samlades en stund vid kebab baren sen gjorde vi sällskap upp till graven med lite blommor. Det känns som ett stort isande hålrum som bor i mitt hjärta. Livet är så annorlunda nu....en mamma som ville göra gott. Inget jag gör hjälper nu...försent för dej Adde. Kraften måste tillägnas dom som finns kvar här. Jag hoppas så att vi har kraft att orka. Orka med allt som är tungt men framförallt orka njuta av allt som är så fint. Du påminner mej allt som oftast genom att hälsa på i en trollsländas kropp. På årsdagen satte sej en så vacker slända på Lillys huvud. Märkligt nog vare sej skällde hon eller sprang iväg. Men hon kände ---- det var du!

KWA HERI! ( hej då på swahili)

Ännu en resa till paradiset att se tillbaka på. Det är med brett leende jag minns alla upplevelser o strapatser som alltid förekommer där nere. Vi pratar Spanien förståss o den lilla pitoreska byn Almunecar. Jag kom till Malaga den 5 april o där mötte jag Gun som kom dit ett par timmar senare än mej.

Det blev en kopp kaffe en macka o en god bok i väntan på att vi skulle fara till Almunecar tillsammans. En bil hade jag hyrt denna gång o jag har sett det som en stor utmaning att klara av att köra i ett annat land, hitta fram o så. Konstigt nog var jag inte särskilt nervös fast det var ganska mycket trafik där vi for fram på 5 filiga Malaga vägar.. Visst en o annan spanjor hytte med nävarna blinkade o tutade när jag inte höll mej i rätt fil...men vem bryr sej? Inte jag iallafall. Alla gör vi väl våra fel ibland.




Jag känner mej iallafall mycket stolt att ha klarat av att vara med bil därnere o att inga missöden har inträffat. Känns som att växa några cm faktiskt o vem behöver inte det? Så nu ska jag så fort jag får chansen utmana mej själv i att göra sånt som jag vill fast inte vågar. Efteråt känns det nämligen fantastiskt.

Nu har vi ju förståss inte bara kuskat runt i hyrbil det hade ju varit sorgligt att inte få njuta av utomhus när det är som bäst. Vädret har varit som en riktigt bra svensk sommar. Precis lagom varmt o mycket sol. Härliga promenader, cykelturer, strandliv, marknader,läskande drycker, tapas i massor, ja ni vet ju hur det funkar därnere det har jag ju berättat om tidigare.



Vi firade Guns födelsedag på en restaurang där det bjöds flamencounderhållning. Som hon kunde stäppa den tjejen.



En dag tog jag riktigt mod till mej o föreslog Gun att vi skulle åka upp bland bergen o besöka små byar. Vi gav oss iväg med mej som chafför o Gun fick vara kartläsare.




Oj vad det svängde, oj vad brant upp det bar, o hua vilka stup nära vägkanten. Detta killade i min mage o jag fick brottas med höjdskräcken. Samtidigt var det bara helt fantastiskt att se vilket landskap vi färdades fram i. Små gulliga byar dyker upp som vita täcken i fjälllandskapet.



Att få parkera bilen o tillfots uppleva dessa trevliga gränder är ett äventyr, spanska små tanter som sålde nyplockade avocados o apelsiner direkt från sitt hem, dricka ur brunnar med vatten från de hälsosammaste källor, besöka cafeer med bakverk som man inte kan motstå.

Tiden känns som den står stilla men det gör tyvärr inte klockan. Jag hade gärna fortsatt färden i dagar för man vill bara se mer, uppleva mer. Det är det som är livslust tror jag. När man nyfiket tar sej fram o bara får uppleva.

Shoppa gick aldeles utmärkt o varor var det då ingen brist på. Mängder av delikata skinkor som hänger i taken på rader, den sötaste honung var svår att motstå, men då jag reste med ryanair o med endast handbagage, var det bara att nöja sej med fönstershopping förståss. Annars fanns utsökta viner, den bästa chokladen, väldoftande theer o kryddor, handvävda mattor, o smycken av varierande kvalitet o sist men inte minst keramik i massor att tillgå.


Den första byn vi stannade i hette Lanjeron o den var nog mest känd för sitt källvatten som transporterades i stora långtradare på dessa vägar!!! Jag som tyckte det räckte att föra fram en liten clio...

Vi stannade på en liten pub utmed vägen där vi provade den hemgjorda lufttorkade skinkan, det hemgjorda rose vinet och massor färskpressad apelsin juice.




Allt smakade ljuvligt utom vinet men det gjorde mej inget för inte ville jag ha det minsta alkohol i blodet när jag skulle framföra vår dyrbara last. Två ursköna systrar!!!
En säck med nyplockade apelsiner o en påse svarta tomater fick vi med oss därifrån.




Vidare gick färden till en by som heter Pampaneira. Byn omgavs av fjäll o några var snötäckta till och med. Den låg på 1300m höjd över havet.




Här kunde man frossa i hantverk av alla slag så vi lyckades slå ihjäl flera timmar. Meningen var att fortsätta för att besöka en by som ligger på 1500 m höjd o är den högst belägna byn i Spanien.

Men det får bli en annan gång, för vi bestämde att köra ner igen innan mörkret kom. Nerför gick det mycket bättre att köra tyckte jag konstigt nog. Förståss fick det finnas ett visst mått av tillit till bromsarna på bilen. Tydligen kunde man ha det för vi kom lugnt o fint ner igen. Men på vägen så stannade jag vid ett citronträd som stod vid vägkanten o sa till Gun att hon skulle skynda sej ut o palla ett par citroner. Min stora syster gör som jag säger o kastar sej ut efter fångsten.




Det var ju första gången hon pallat just citroner. Lyckliga över gratis citronerna far vi hem o bakar lite knäckebröd. Något var sej jag eller Gun kan leva utan!




------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag måste berätta om vår grannes....ja vad säger man....kaktus är det ju i alla fall...
När vi kom ner så såg den ut så här.


Vi tyckte den hade lite drag av ett visst manligt organ så vi fotade skönheten. O fnissade lite...



Vi spekulerade i om det kunde bero på att vi kommit dit o att grannen ville visa sin uppskattning. Vi fick inget svar på det, men den stod ståndaktigt under hela min tid därnere ändå.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sista dagen var vi bjudna till Astrid som bor i en liten söt by uppe bland bergen. Itrabo heter den den. Vi tog en lång vandringstur i bergen. Riktigt mycket uppför var det så det gick inte så fort fram. Men nästan två timmar vandrade vi bland ekalyptus träd och massor av kryddväxter som timjan, rosmarin och salvia.







Så häftigt att kunna plocka sina egna kryddor så där. Önskade att jag haft en stor påse med mej att fylla med alla väldoftande kryddor. Solen brände på hårt denna dag o ingen av oss hade tänkt solskydd så skinnet fick sej en rejäl sveda.
När vi kom tillbaka till Astrid serverades vi en utsökt lunch med paj o diverse smårätter. Underbart!

Mina dagar i Spanien tog alltför fort slut o jag var tvungen att själv köra till Malagas flygplats. Det var lite pirrigt o jag hoppades hitta fram o även till den plats där jag skulle lämna bilen. Som tur var skulle jag resa hem redan kl 6 på morgonen så min färd till flygplatsen gick hur bra som helst då jag i princip fick ha vägarna för mej själv. Nu har jag klarat detta o jag är så stolt!

Precis när det glatt konstaterats att våren äntligen är här enligt alla väder reglerna o det börjar kännas som hopp om den även i år, så kommer bakslaget som en smäll i ansiktet. Visst de hade sagt på nyheterna att det skulle komma snö igen, men inte 25cm!

Ytterdörren gick knappt att öppna. Det var bara att ta ett djupt andetag o riva fram snöskyffeln igen. Jag som hade parkerat den för sommarförvaring, men det var visst lite väl optimistigt inser jag nu. Oj vad snö att skotta!!! Känner mej helt ledbruten i varje muskel o då har jag ändå inte skottat fram dasset. Jag får åkalla högre makter att inget tränger på i natt för jag orkar inte mer skottning.

Efter att skottat fram bilen o svettats floder var det bara att ta en sedvanlig raggardusch med våtservetterna o hoppas att bilen tar sej ut trots att det inte plogats hos mej ännu. Jag är ju inte prio ett som ni förstår.

Förhoppningsfull hoppar jag in o backar ut i snöhavet o där satt jag...FAST.
Hopp vad göra?
Efter den välanvända skyffeln igen för å fortsätta skottandet o lossa min pärla.

Då dyker plötsligt räddaren i nöden upp...min supersnälla granne Rickard. Oxå han med en skyffel o undrar lite blygt om jag har bensin förutom i bilen. Han har nämligen en egen liten traktor som lätt kunde åtgärdat alla snöproblem.

Men nu var vi utan bensin. Brukar ju ha bensin hemma men då till gräsklipparn o det har ju inte varit särskilt angeläget att starta den ännu. Å känns faktiskat som evigheter tills mattan måste klippas, särskilt idag.

Vi skottade runt hjulen o sen hoppade Rickard upp på motorhuven o sa att jag skulle köra så fort jag vågade så skulle han hoppa av i farten. Hej å hå så gjorde vi o det fungerade bra tillsist. Tack Rickard! Jag skulle ju på min kurs idag plikttrogen som jag är gjorde jag allt för att ta mej dit. Men så här i efterhand var det mycket insats för ingen utdelning. Kursen idag avhandlade hälsningsproceduren där känner jag mej rätt kompetetent o insatt faktiskt. Men avbockad som deltagande verkar vara absolut tillräckligt så det är bara att gilla läget.

Vidare till gymmet för att inse att kraften inte räcker till att pumpa fler muskler, så 30 min på motionscykeln fick räcka. Bubblorna i poolen o bastun var skönare än vanligt. Hem gick färden betydligt bättre då det var välskottat hela vägen hem.
Det blir tidig kväll känner jag tidigare än vanligt o hoppas vi slipper vakna till mera snö i morgon. Jag kan le åt dagen över vad vädret kan ställa till. Jag klagar alltså inte för det finns ingen rätt till det när man tänker vad Japanerna gemomlider på andra sidan jordklotet.

Resan

längtan att följa din väg

blir så stark

fumlar här nere

finner ej mark

tanken att resa

fyller min hjärna

Biljetten i lådan

kan jag ej längre fjärna

Hoppas då att vi möts

du o jag

där friden o lugnet

finns varje dag

Orkar nog inte

så länge här till

förlåt att jag sviker

det är inget jag vill

Älskar er alla

av hela mitt hjärta

men lider så

av ångestens smärta

vi ses tillslut

nånstans

tills dess, lev ditt liv.

CJ 20100820

Ja, så kändes det, totalt hopplöst allt här på jorden. Så förstå vilken lycka att ta sej ur det svartaste svarta!!

Ett liv kan få börja så smått. Livet öppnar sej för mej, där det finns vänner som väntat kvar trots att jag tidigare inte orkat hålla kontakten. I söndags var jag och Fredrik till Tranås där vi träffade hela familjen Mac. Det var så underbart att träffa alla igen! Nu ska jag hålla kontakten så mycket jag kan i fortsättningen!

Allt kan bara bli bättre nu.......

 

Jag har lärt mej baka världens goaste knäcke bröd! Läromästarn heter Gun o hon har besökt mej i en hel vecka. Igår for hon hem till sin kärt väntande vän Jarle. Tomt blev det här fast vi har haft en toppen vecka tillsammans med massor av träning o underbart sköna promenader. Ja i alla fall nästan hela tiden sköna promenader. Höll på att förfrysa mina stackars fingrar vid ett par tillfällen. Men men sånt händer kanske man kan säga o va lite vitsig. Dessa förfrusna händer har lyckats baka tre omgångar med "Guns knäcke" denna vecka. Samt sytt en aldeles makalöst vacker klänning om än med viss hjälp av stora syster. Inte illa alls va?

Eftersom jag är att betrakta som snäll (hoppas jag i alla fall) tänker jag dela med mej av denna från vårt grannland kommande trend. Knäckebrödsbakar trenden. Enligt Gun så bakas det hej vilt i var stuga o affärernas hyllor av diverse frön o kryddan gurkmeja gapar tomma. Ja altså av ingredienserna till detta supergoda och hälsosamma knäcke. Har man väl satt tänderna i sin första brödbit så är man fast. Jag skulle kunna äta det både morgon mddag o kväll. Magen mår topp av alla dessa fibrer o det är jag ju glad för då behöver jag ju inte sitta där ute i kylan o "klämma" några lägre stunder.

Guns supergoa knäcke

3dl grovt rågmjöl
3dl stora havregryn
1dl kruskakli
1dl solrosfrön
1dl pumpafrön
1dl -phylliumfrön, linfrön, sesamfrön
1tsk salt
2 rågade tsk gurkmeja (för att det ska va så attans nyttigt, smakar just inget)
6,5dl vatten

Rör ihop alla frön o vattnet till en smet o fördela smeten på två bakplåts pappers klädda plåtar. Bred ut så det täcker hela plåten med en slickepott.
Grädda i 160graders värme (vanlig ugn) 150grader i varmluftsugn.
Grädda ca 10min o tag ut plåten o ruta upp med en pizzakniv
Byt därefter plats på plåtarna var 10 min i en timma. I varmluftsugn räcker det att byta plats en gång efter halva tiden.
Lycka till!

Min älskade Charlotte har varit på besök hos mej o det säger egentligen allt, om man vet vilken go tjej hon är. Vi satt uppe o nattsuddade med ett glas rött igår. Men sudderiet blev inte så sent förståss.Redan klockan tio snarkades det för fullt här i stugan. I gengäld hoppade vi upp pigga o glada o fullständigt redo att ta oss an våra muskler på gymmet. Charlotte lovade hålla i ett benpass med mej. Det såg så förbaskat lätt ut när hon galant genomförde sina övningar. Jag kände mej däremot som en ko som inte ens kunde stå lull.
Ändå berömde hon mej så om man inte sett eländet kunde man kanske tro hennes ord. Trött blev jag även om jag inte gjort rätt, så har några muskler fått jobba. Lär väl vara en trevlig överaskning för morgondagen det. Ajajaj...

Det här rännandet på gymmet är ändå riktigt bra för kroppen och till och med knoppen. De hör sannerligen samman de två.

När Charlotte hade farit hemåt kom Karin på besök. Man kan väl nästan säga att vi är grannar Karin o jag. Jätte kul och väldigt trevligt att hon kom. En supermysig tjej o toppen vän är hon. Vi knaprade pepparkakor o drack energi the medans vi pratade om drömmar o mål. Karin berättade att hennes mål var att lära sej lite kinesiska o sen få komma iväg till Kina inom ett år. Häftigt! Jag får nog grunna ett tag på vad mina mål är o återkomma......

I morgon kommer min kära syster från Norge på besök. Verkligen Jättekul!!  Blir ju konstigt att hon kommer hem till mej men det egentligen är hennes stugor. Nåja vi klarar nog ut det med.
Mår bra o ska så göra framöver med.

Har kännt mej piggare o gladare än på länge o framför allt i många dagar nu. Knappt man vågar yppa detta.....men jag måste ju få njuta o hoppas att livet vänder nångång. Jag är lugn inombords o det var länge sen jag kände så ska ni veta. Fantastisk känsla som jag vill bevara för alltid. Halelulja, ja så fantastiskt är det. Men tro på han där uppe får andra göra..

Varför har det blivit så kan man ju spekulera i. Själv tror jag inte det finns ett enkelt svar. Men ett svar är lugnet o stillheten här ute i skogen som gör mej så gott. Min frissa Nettan undrade hur jag vågade bo så här "off" det skulle aldrig hon våga, sa hon. Det slog mej att jag inte kan tänka mej vad jag ska vara rädd för. Mörkret är tydligen farligt. Jag njutet av det, känns som att bli inbäddad i mjukt mörkertäcke. Skönt. Inbrott?....ja då får de väl ta det lilla jag har då....hoppas bara pippinetten blir kvar i så fall;-) Nyckeln sitter i dörren så de behöver inte bryta sönder dörren en gång.



Tallarna kan ju falla över stugan förstås o stugan brinna upp. Men jag orkar inte oroa mej eller vara rädd för allt sånt, så det är kanske därför jag känner mej så lugn o harmonisk.
Lugn o harmonisk mot bättre vetande...jag väljer det förstnämnda. Lite korkad har jag nog alltid varit o det underlättar ska sägas. Alla sånna där "faror" har blivit så små i förhållande till vad som kan ske o har skett. Jag måste hålla farorna ifrån mej för att inte dras ner i "farornas land".

Håller "farornas land" o oron ifrån mej genom att vara lite ego eller ta hand om mej själv för en gång skull. Jag är nog lundbybadets trognaste kund. Varje dag är jag där o tränar o skrubbar min blekfeta kropp. De tror säkert att jag inte har nån dusch hemma....o det har jag ju inte heller :-)


HIHI! Träningen börjar göra resultat, det är inte så tungt längre...UNDERBART!

Det skulle kunna vara så att mina piller oxå har en del i lugnet. Jag hoppas det, så jag inte proppar i mej 11 piller om dan i onödan.Tyvärr har de en baksida som vanligt...lagrar fett...ja det är faktiskt inte så farligt. Hellre lugn o fet än hispig o smal i alla fall. Allting har sitt pris o inget ä gratis!

...görs i media varje år o detta är inget undantag vad jag vet.

Nu tänkte jag göra en egen sådan.

Ett år sen förra nyårsafton då jag önskade att 2010 måste bli ett bättre år än 2009. I det hänseendet har min önskan slagit in, men ändå är den totala känslan att året inte blivit alls det jag önskade. Egentligen började det redan på nyårsafton förra året. Fick ta mej samman o verkligen anstränga mej att klara av dagen. Peter o jag förlovade oss på nyårsdan 1/1-2010. Då såg jag inget annat än vi två o vi skulle fortsätta så...det trodde jag verkligen.

De första tre månaderna på året var ett helvete. Fick ny medicin som bara gjorde mej sämre. Social fobi, panik ångest, förvirring. Kontoret i total urfunktion. Vidrigt! Dessutom utförsäkrad så ekonomin var katastrof o det gör ju ingen friskare precis.
Massvis med snö o svinkallt med rekord var vinterns väderläge.

Våren var dock en ganska lugn o stabil tid. En härlig och välbehövd resa till Spanien i början på sommaren. Helt klart lyckat o underbart skönt hade vi det där.

Sen började ännu en tuff period trots en vädermässigt fin sommar. Kom ändå på nåt konstigt sätt iväg till Spanien tillsammans med Gun fast det såg mörkt ut först. Den veckan var bra o jag trodde att det skulle ge mej mer kraft när jag kom hem oxå.

Men nej...det var precis tvärt om.
Ohanterligt svart blev mitt liv, så svart att jag var tvungen att be om en inläggning på avdelningen. Två veckor i nåt konstigt töcken. Ny medicin...igen. Skör hemma igen. Peter deklarerar separation. Ett hårt slag ännu en gång. Föll ihop totalt o tappade tron på framtiden. Hur överlever man allt?? Fler svängar till avdelning 8.

Konflikten med min älskade dotter har oxå tagit mycket kraft. Orolig, rädd, ledsen, håglös, livlös, likgiltig. LIKGILTIG- det ordet säger allt. Liket blir giltigt....döden blir giltig...så känns det. Maktlös att agera har jag bara att snällt finna mej i fakta. Jag hoppas så att livet ska leva lite snällare med mej detta år. Orkar inte ta mer skit faktiskt.


Hösten har varit så här tung. Sen kommer en vinter i repris som hårt prövar mitt beslut att bosätta mej i stugorna, utan vare sej toa eller vatten. Men skam den som ger sej!

Många ställer sej tveksamma till mitt val att leva bohemliv. Jag tycker bara det är skönt o helt rätt för mej. Känner frid här ute o det är första gången på länge. Så jag tänker gå på min magkänsla i detta val och jag har bestämt mej för att klara av det denna gång!!!
Så stugorna ska bli mina, jag ska köpa dom av Gun o Jarle.

Det jag önskar mej ska hända nästa år är att jag kan komma igång med en vettig sysselsättning. Det är väl ingen omöjlig önskan? Sen att det ska blåsa snälla vindar mellan varandra.

Å bra har de gått med....Det blev en lugn o skön jul hemma hos systra mi. Tacksam för att hon öppnar sitt hem för mej o även för mina odågor.

Jag kom hem på eftermiddagen till mitt lilla krypin. Skönt ändå o det är ju tur det känns så. Jag åkte med Stefan o Petra som hade vägarna till ikea, de var goa att köra hem mej innan de började shoppa loss. Inköpslistan var lång såg jag.

Dagen har jag ägnat att plocka in all packning o alla fina julklappar. Nu har jag fyllt hyllorna i förrådet med alldeles egna verktyg!!!! Peter har försett mej med massa bra å ha grejjor. Det är bra det för när istiden dratit förbi så ska här snickras!!!


Golvet är så attans dragit. Jag tog o länsade Yvonnes matt förråd så nu har jag typ heltäckande matta. Det känns att det gjorde nytta.

Har visst skrivkramp i dag så det blir inte mer idag.....natti om än lite tidigt.

...vadå....jo det blir fler ljusa minuter för var dag nu. Vi befinner oss nämligen i den absolut mörkaste tiden. O visst märks det.. Dagarna är ruskigt korta. Redan vid halv tre tiden mörknar det o det känns som kvällen är fruktansvärt lång. Ja till och med för mej som tar godnatt redan vid åtta tiden. Denna dagen finns det dessutom risk för att jag kroknar ännu tidigare för kroppen känns så där mör som när praktförkylningen är på god väg att bryta ut.

Jag ska ju åka till Yvonne o Hasse på julafton o det känns som han där uppe hånler bakom min rygg. Alltid är det nåt. Sist när jag skulle till Mickes 50 års fest fick jag en stor äcklig böld i baken. Den stoppade mej inte trots allt så Micke fick ta emot gratulationer från sin lilla moster med böld i baken.. Man kan ju bli glad för mindre. Hoppas på att kurera denna åkomma med. Just nu försöker jag trycka i mej en hel pomelo så alla vitaminerna kan uträtta nytta. Det är ingen uppoffring faktiskt för jag älskar den frukten. Många har det blivit den här sässongen. Det är lite pyssel med den innan man brutit sej in o blottlagt allt fruktköttet men det är verkligen värt besväret. Så här ser dom ut:

Fast jag har allt tänt många fler än så. För det är verkligen mysigt med det levande ljuset. Å inte behöver jag oroa mej för att lämna rummet de brinner i, då jag lever i en fin kåk med öppen planlösning. Jag har ständigt kontroll över allt som är mitt. Skönt det, för en kontrollfreak som mej.

Igår när jag kom hem var allt kolsvart o totalt strömlöst. Panik!!! Nu förstår jag att jag är snuskigt beroende av MSE. Det visade sej att en gren hade fallit ned på en ledning.Tur att jag fick våldgästa Karin på fredagskvällen. Tack för du ställer upp! Som tur var fick jag strömmen åter framåt kvällen. Men det var lite småkallt att krypa ner mellan lakanen. ..burr...

I dag har jag haft stora skottar dagen! Det verkar som att snön har kommit för å stanna, så det börjar bli en vardags sysselsättning att skotta både hit o dit. Vardag är oxå att åka till Lundby, för å träna o relaxa lite. Rätt ok vardag att ligga där i bubblet eller sitta i den varma ångan som tinar upp kroppen. På köpet blir man ren oxå o det är ju bara en bonus.

Att åka iväg o lämna mina tre älskade navelludd är förknippat med att ta en stor risk. Jag försöker förutspå vad man kanske kan tycka är kul att hitta på, om jag var som dom. Soppåsen den är eftertraktad, så därför står den alltid i onåbart läge. När jag är hemma ligger alla tre som utslagna latmaskar i sängen o lyfter knappt på ögonbrynen. Men när "katten är borta" hittas det på det ena efter det andra. I går hade dom varit på bordet o släpat ner en hel klase bannaner o ett nät fullt med clementiner. En banan o ett äpple var uppätna MINST! Trodde inte det var apor jag hade. Skala banan kan de i alla fall.



I dag när jag kom hem hade de lyckats ta sej in i skafferiet o rivit ut allt som ska vara i. En full kakburk var uppburen i soffan o där vittnar smulorna om en riktig kakfest. Ja vad ska man säga...fy förståss, men inte hjälper det. Tur jag älskar dom trots allt!

så där ja...testar bara lite om det finns en chans att han existerar i så fall vore ju det en mycket enkel match kan man tycka. Det är helt upp o ner med vädret. Man kan ju tro att vi bor i norrland för där hade väl en halvmeter snö varit normalt i november gissar jag.





Idag har Yvonne o jag varit på julskyltning i Finspång. Det var verkligen helt galet att ens tänka att köra bil egentligen. Men jag körde eller rättare sagt försökte hålla mej på vägen så gott det gick. O julskyltningen var nog den sämsta jag varit på. En massa gamla loppis prylar o en rödmosig karl med guran på den allt för välmående magen. Jag vet inte om han kandiderade till tomte. Hoppas det finns bättre kandidater i så fall. För barnen skull...

Har ni tänkt på vad Gud o Tomten är lika varann? Kanske är Gud en Tomte eller Tomten är Gud? Man kan ju tro på båda även om jag inte tillhör dem, om nu inte snön är väck i morgon förståss, för då ska jag köra till Mjölby o skotta  mej in i stugan. Det vore så skönt med bara vägar o en möjlighet att nå dasset i rimlig tid.

Håll tummarna för min hemfärd i morgon eller hjälp mej att be till tomten...

Jul...föresten nu är det snart jul igen. Förhatlig i min värld. Julen är bara för de lyckliga få på vår jord. Där det råder en ofelbar gemenskap. Det blir på nåt sätt så påtagligt, att jag inte tillhör den skaran. Jag får hjärtklappning av bara tanken. Överallt blir man matad av julen det känns som jag skulle kunna spy upp den redan nu. Tur är att Yvonne förstår o delar spykänslorna med mej. Så låt denna kräksjuka gå över fort!!