carjo

 

Två härliga veckor i min systers hus på Spaniens underbara solkust har nu redan passerat. Det har verkligen varit skönt med ett avbrott o att få lite andra intryck än alla vindkraftverk o tåkernträsket här hemma.
Man kan sammanfatta resan med tre bokstäver faktiskt---SOL---. Nåja..det finns flera passande ord med tre bokstäver ---BAD---HAV---VIN---MAT---. Inte fel alls...

I den regionen som Almunecar ligger i är det tradition att alltid servera tapas till dryck man beställer in. På köpet då..det kostar inget extra. Man undrar hur affärerna går ihop när det inte är någon idé att beställa mat, det räcker att ta in ett par glas för att bli mätt på köpet. Spännande är det oxå för det är alltid nya små delicata rätter som serveras. Jag älskar verkligen att prova nya smaker o det spanska köket tilltalar verkligen mej!!

 

Peter var då lite mer skeptisk, men en liten mussla fick jag allt i honom med mycket tjat. Den slank i alla fall tillsist ner med en stor klunk cervesa. Av minen att döma var han tveksamt imponerad av det lilla djuret. Däremot var glädjen större när han fick in den ena iskalla cervesan efter den andra. Snacka om att jag blev mätt som fick äta hans tapas med!

Förutom att bada, sola, dricka o äta har vi gjort några spännande utflykter. En dag var vi till en liten by i närheten som heter Salobrenja (reservation för stavningen), den vita staden. O den var verkligen VIT!!! Den såg ut som en gigantisk hög med vita legobitar...så häftigt!

Allra högst upp låg en fästning. Dit skulle vi förstås, så vi körde uppför o uppför, vägen blev bara brantare o brantare och dessutom smalare o smalare. Nu var det försent att vända för det gick helt enkelt inte. Detta var en läskigare upplevelse än att åka värstingkarusellen på liseberg-jag lovar! Men tillsist nådde vi toppen o jag frågade en gammal krum spanjorfarbror om det gick att parka här?? Kändes som vi blockerade hela vägen-den enda vägen, men han såg så glad ut o gestikulerade att det var ok.

Det var hisnande högt o vi fick uppleva en fantastisk utsikt där uppe. Vägen ner var om möjligt ännu läskigare. Måtte bromsarna vara nyservade på vår hyrbil!!  Även om det stod att vägen var enkelriktad så vet man ju aldrig...regler är ju inte lika noga att följa i Spanien. Men vi tog oss väl ner som tur var med en upplevelse rikare:-)

En dag for vi till Granada. En bilresa på ca 1 timme upp bland bergen. Vägarna var jätte fina o omgivningarna fantastiska. Vid horisonten tornade upp snötäckta fjäll. Sierra Nevada. Märklig känsla att gå där på Granadas gamla trånga gator svetten drypande i pannan o se SNÖ!! Här åker man hundra tals mil från vår egen istid för att semestra o vad blir man mest impad av? Jo...SNÖ! Som om vi inte fått nog av det i vinter???

På Söndagen innan vi for hem var vi på besök hos några vänner till Gun o Jarle. Två mycket speciella män som levde tillsammans 900m över havet i ett helt bedårande hus. Homseparet kallas dom av Gun. Översatt blir det bögparet.

Märkligt det där...inte säger man att jag ska besöka ett hetropar? En liten tanke bara...

Vi hade med oss en hel massa jätteräkor, vitt vin, o bröd som vi smaskade på medan Vicktor (den ena homsen) berättade om sina erfarenheter som Berverly Hills mest framgångsrike hundtrimmare. Främst pudlar trimmade han o det fanns bilder på hur han skapat de mest makalösa frisyrer på jyckarna.




Tänk er allt detta på en terass med utsikt så långt som vid klart väder når ända till Marocko!!

 

Det tilltalar mej det där livet. Tänk! Spaniens underbara klimat, en vidunderlig utsikt, massa pickande hönor o en stilig tupp. Friiid! Dessutom tre svarta otrimmade vänliga pudlar som fritt kan springa runt o leva livets glada dagar. Ja de var faktiskt det..otrimmade..eh hur är det man brukar säga? Bagarens bullar o skomakarns barn. Eller...ja minns inte riktigt hur det var men ni fattar vad jag menar!

Jag är så tacksam att vi fick besöka dessa män, bögar eller inte! Hoppas verkligen inte det blir sista gången.

Ska tillbaka med Gun i höst igen så känns inte så tungt att lämna paradiset ändå. Det var faktiskt rätt ok att se träsket igen o våra vita ulltussar inte minst. Lilly som på allvar tror jag är hennes mamma skrek av glädje när vi klev in för dörren. Inte utan att jag längtat efter hennes snabba pussar o envist bitande i näsan.