carjo

Ett år sen....exakt i dag hade det redan hänt, vi satt här hemma i godan ro framför tvn o tog ett glas rött för å fira. Fira det långa sommarlovet vi hade framför oss. Det regnade o var riktigt skitväder precis som det är idag. Inte visste vi då vad du gjort. Inte förrän Emilia ringde o sa att du inte kommit hem fast du bara skulle hämta posten i din lägenhet. O det var flera timmar sen. Du svarade inte i telefon eller på några sms. Vi blev oroliga...hade nåt hänt dej? Jag var lite arg på dej oxå för att så här gör man inte mot sin flickvän, bara går o sen inte höra av sej eller ens svara.
Inte anade jag att det var så här, befarade mer att du blivit nerslagen på vägen. Det var ju trots allt skolavslutning o mycket folk rör sej ute.

Fredrik o jag åkte in till Mjölby för o hjälpa till att leta efter dej. När vi parkerade utanför ditt hus mötte oss Emilia hysteriskt skrikande. Hon hade sett din avskedsbild på datorn. Jag såg den oxå men det ville inte in i min hjärna. Vi skulle bara hitta dej, men var skulle vi börja leta? Jag ringde polisen för att be dem hjälpa oss. De ville att vi skulle komma till polisstationen allihopa.

När vi kom dit möttes vi av två poliser som ledde in oss i ett stort rum. De såg så konstiga ut vet jag att jag noterade. De bad oss sitta ned o sen sa han de orden som fortfarande ekar i min hjärna.

"Det har hänt en tågolycka o en ung man har omkommit o det är Andreas, det vet vi för han hade sitt pass på sej."

Innan han hann säga färdigt meningen vet jag att jag tänkte att även om det hänt en olycka måste de väl ha tid att hjälpa oss att leta. Sen blev allt bara precis tomt vet inte ens om jag kände nåt faktiskt. Hörde bara massa skrik o gråt. Jag tror jag var så chockad att det gick inte in till o börja med. Allt var så oerhört overkligt. Han hade dött redan kl 18.30 o nu var klockan 23.30! Poliserna hade inte kunnat nå uppgifter om anhöriga för att hela databasen med personregistret var ur funktion. Därför hade de inte kunnat underrätta oss tidigare.

Sofie hade träffat Adde bara en timme innan på kebab baren. Han var där o beställde mat . De pratade med varandra o han var precis som vanligt säger Sofie. Bara att han kramade henne lite extra länge innan han gick iväg med sin kebab i en påse.

Sina sista steg..sin sista kebab..

I dag har jag, Peter, Fredrik och Sofie varit på kebabbaren o ätit det du åt o gått den vägen vi tror du gick. Vi har varit vid spåret o lagt röda rosor o tänt ett ljus. Det var inte lätt att få ljuset att brinna. Sen kom tåget o då blåstes det ut förstås. Precis som det fina ljuset som blåstes ut för ett år sen.

I dag har reprisen spelats upp gång på gång. Det gör sååååå ont.