Årsdagen i mina tankar..
Jag skriver om årsdagen idag fast det är en tid kvar, tills det gått ett helt år, sen du lämnade oss. Behöver få ner tankarna som snurrat ett tag..jag fasar verkligen inför den dagen o det klockslaget.
12 juni kl 18.30.
Hur ska jag klara den dagen, den stunden, undrar jag som oftast? Jag vill planera den dagen o hedra dej på mitt sätt.
Min tanke är att gå dit. Dit där du gick med en kebab i handen o lurarna i öronen. Jag vill gå din väg känna smaken i munnen o gå alla de stegen du gick. Sen vill jag stå där du stod, men lite på sidan av, måste jag. Dels har jag inte ditt mod att möta tåget o sen måste jag vara kvar här, Andreas. Du får vänta på mej o jag på dej tyvärr. Men jag ska i alla fall stå där o känna draget av tåget när det far förbi. Jag ska tända ljus o lägga rödaste rosorna på den platsen där du dog.
Då vet jag att det gått ett år. Sorgeåret som det pratas om. Som om man bara sörjer ett år?! Hör hur dumt det låter! Jag kommer alltid sörja dej o jag har svårt att tro att det kommer göra mindre ont för att det gått ett år...eller 10 eller 100 osv. Smärtan är där - för ALLTID!
Tänk om jag kunde få höra de tankarna du tänkte när du gick dina sista steg. Skulle jag förstå mer då?..ja det tror jag att jag skulle. Nu kan jag bara föreställa mej de tankar du tänkte. Föreställningarna jag har handlar om annorlundaheten. Jag tror du kände dej så annorlunda, men kunde inte acceptera att det var så o att du dög ändå. Men hur ska man kunna acceptera det när allt runt omkring vare sej accepterar tillåter eller förstår. Inte ens jag din egen mamma begrep allvaret i din situation. Hur kunde jag missa det?? Sånt får man ju inte missa!!! Känner mej som uslaste mamman. Hade du bara pratat med mej så hade jag förstått Andreas!! Även jag kämpar ju mot annorlundaheten o det är som att springa i motvind eller simma i höga vågor o mot strömmen. Det tar! Det tog ...DEJ min älskade son.
12 juni kl 18.30.
Hur ska jag klara den dagen, den stunden, undrar jag som oftast? Jag vill planera den dagen o hedra dej på mitt sätt.
Min tanke är att gå dit. Dit där du gick med en kebab i handen o lurarna i öronen. Jag vill gå din väg känna smaken i munnen o gå alla de stegen du gick. Sen vill jag stå där du stod, men lite på sidan av, måste jag. Dels har jag inte ditt mod att möta tåget o sen måste jag vara kvar här, Andreas. Du får vänta på mej o jag på dej tyvärr. Men jag ska i alla fall stå där o känna draget av tåget när det far förbi. Jag ska tända ljus o lägga rödaste rosorna på den platsen där du dog.
Då vet jag att det gått ett år. Sorgeåret som det pratas om. Som om man bara sörjer ett år?! Hör hur dumt det låter! Jag kommer alltid sörja dej o jag har svårt att tro att det kommer göra mindre ont för att det gått ett år...eller 10 eller 100 osv. Smärtan är där - för ALLTID!
Tänk om jag kunde få höra de tankarna du tänkte när du gick dina sista steg. Skulle jag förstå mer då?..ja det tror jag att jag skulle. Nu kan jag bara föreställa mej de tankar du tänkte. Föreställningarna jag har handlar om annorlundaheten. Jag tror du kände dej så annorlunda, men kunde inte acceptera att det var så o att du dög ändå. Men hur ska man kunna acceptera det när allt runt omkring vare sej accepterar tillåter eller förstår. Inte ens jag din egen mamma begrep allvaret i din situation. Hur kunde jag missa det?? Sånt får man ju inte missa!!! Känner mej som uslaste mamman. Hade du bara pratat med mej så hade jag förstått Andreas!! Även jag kämpar ju mot annorlundaheten o det är som att springa i motvind eller simma i höga vågor o mot strömmen. Det tar! Det tog ...DEJ min älskade son.
Kommentarer
Trackback
