carjo

Ja..jag tål ju inte mycket av den varan. Helst ska ju allt rulla på i sakta mak o inte allt för mycket hända. Men nu händer det en del o det måste ju gå det med.

Stugorna som ska säljas o helst snabbt, eftersom vi lämnar svedala o gör spanjorerna den äran med ett fint besök redan om 3 veckor. Om allt går som jag vill o det är ju inte ofta det gör det, men hoppas kan jag fortfarande:). Då blir de sålda direkt o de som blir de lyckliga nya ägarna vill gladeligen ha de fina möbler som i såfall ingår. I värsta fall drar affären ut på tiden eller så går det snabbt o de nya vill in omedelbart men vill inte ha något utan begär att allt töms.. Då blir det svettigt!!
Jag har varit där o gjort i ordning o tömt en del och fotat massor. Det är inte utan att det känns lite vemodigt att de ska säljas. Nu är verkligen den bästa o finaste tiden där. Fåglar som kvittrar, gräset så grönt, liljekonvaljer i massor och sol som faktiskt visat sej alltmer. Myggen har inte dykt upp än, men det är lugnet före stormen det vet jag minsann. Jag har fotat en hel del både för egen del men också skickat bilder till mäklaren. Vem ska kunna motstå denna idyll??

De här veckorna fram till vi far iväg ska jag oxå genomgå en utredning för att kanske få veta om jag har något mer/annat än min bipolära diagnos. Intensivt blir det i alla fall. Intervjuer, tester i massor o prover o fysisk besiktning. Tro om det blir körförbud eller bara några tvåor som går att laga?? Ja vi får väl se?
Närstående som kände mej som barn ska bli intervjuade. Mamma, Håkan o Yvonne blir det.

Mamma sa i söndags då vi var o grattade Yvonne, att hon inte visste vad hon skulle säga om mej. Det känns rätt tungt. Har jag inte satt några som helst avtryck efter att bott med henne i 13 år?? Men det var egentligen ingen överraskning. Hon känner inte mej o jag tror aldrig hon velat det heller. Jag var ju en "istället för" den gången jag blev till.

Tänk om man fick vara en liten fluga på väggen o höra vad hon säger om mej. Troligtvis drar hon väl istället upp sina egna skavanker som hon kan älta i evighet. I alla fall så vare sej vill hon eller kan förstå. När hon var här sist sa hon att hon trodde mitt mående berodde på att jag blev skrämd av en hund som liten..suck..vad ska man säga?? Hoppas jag inte ärvt ett så insnöat tänk. Att  farsan supit o misshandlat oss både psykiskt o fysiskt under alla år o att hon inte skyddat sina barn mot detta, finner jag som en större anledning till att må skit. Men bättre att stoppa huvudet i sanden då o skylla på en stackars hund som av misstag skrämde mej en gång.
Den upplevelsen har jag dessutom blivit botad ifrån, annars skulle jag väl inte kunna ha tre små odjur själv. Nej, den som skrämde mej mest det var Pappa o hon kunde inte skydda mot den skräcken. Vad har man då en mamma till kan man undra?
Oj, nu rullar orden ur mej o bitterheten skiner igenom. Jag vill inte vara det egentligen. Försöker -ja det gör jag faktiskt, att tänka på att vara tacksam för det hon givit mej-LIVET. Det stannar tyvärr där, men man får va gla för det lilla. Tack Mamma! Så...då var det sagt.