carjo

Sommaren håller på att lida mot sitt slut, skolorna börjar igen nästa vecka, kvällarna har mörknat. Äpplena börjar attackera en när man går förbi trädet. Det luktar lite höst. Ännu en årstid håller på att lämna oss. Tiden-den går, men jag känner mej inte medverkande. Mer som att jag betraktar allt som händer från ett annat land. Ser på. Ser trött på o vet att jag borde engagera mej, anstränga mej att komma igång med nåt. Nåt som är meningsfullt. Vad är det då? Jag vet faktiskt inte, men det borde jag nog veta. Borde borde borde... Hata borde!!!

Jag ska till Spanien med min syster igen den 8 sept. Det var jätte svårt att bestämma om jag skulle åka eller ej. Inte ens det känns kul. Det låter rätt illa jag vet...nästan otacksamt..fy. Säkert många som gärna skulle vilja byta spanienveckan med mej. Det är så himla svårt att fatta beslut..även pyttesmå beslut kan vara det. Helst vill jag slippa välja o bara göra som jag blir tillsagd. Vi åker iallafall på Andreas födelsedag. Hans 23 årsdag. Hoppas varje gång jag flyger där uppe bland molnen att få en skymt av honom. Önskar så att han satt däruppe på ett mjukt moln med munnen full av blåbärspaj. Han gillade inte tårta så jag fick alltid göra blåbärspaj istället. Jag borde plocka blåbär!
Ännu ett borde o det borde jag gjort, för snart är den tiden förbi om inte annat blir dom nog vattniga. Tillomed sånt som brukar va kul blir bara inte av.

Imorgon ska Peter o jag åka till Tyskland på en sån där fylleresa. Dvs, shoppa flytande varor till rea rea pris. Vår "nya" skoda pickup ska få bekänna färg. Hoppas verkligen färgen håller!!

Klöckan är halv tio nu o det börjar bli hög tid att göra min favorit sysselsättning-SOVA Natti Natti

Funderade på om jag skulle skriva nåt här snart igen. Något kul har inte hänt o inget direkt tråkigt heller. Egentligen har absolut inget speciellt hänt.

Är i en tuff period nu igen. Det är ångesten o klumpen i bröstet som förtar min vardag. Glädjen är som för alltid borttappad. Bra saker händer o jag ler åt det ibland, men inte innerst inne. Det är som det inte når in, längst in. Jag har så svårt att känna engagemang o entusiasm istället ligger det som en likgiltighets känsla i allt. Vaknar sent omsider på morgonen sen bara är jag fram till kvällen då sömnen äntligen tar mej bort en stund. I sömnen är min bästa tid, då de riktiga tankarna får vila. Visserligen drömmer jag o snurrar till saker i drömmen med, men oftast sover jag lugnt nu mera o det är skönt.

En tur till Linköping har vi gjort idag. Ikea o City gross. Det är en pers varje gång. Lite snurrig har jag väl alltid varit men nu tar det priset. Jag känner mej förvirrad bland allt folk o alla prylar. Det snurrar o illamåendet kommer. Att sen komma ihåg vad man skulle handla är för mycket begärt. Utan lapp skulle inget vettigt bli gjort. Det som inte skrivs ner blir definitivt bortglömt. Mitt dåliga minne skrämmer mej verkligen. Det är inte bara skitsaker som försvinner utan även viktiga ting.

Trots att jag inte gör speciellt mycket så blir den minsta ansträngning så tröttande. Det är definitivt inte normalt bli så trött så man vill gå o sova efter en kort shopping sväng. Huvudet känns som det ska sprängas i bitar eller brinna upp. Undrar om det någonsin ska bli bra igen. Jag tvivlar på det.

Mitt IQ har sjunkit till fiskmås nivå. De få som rör sej därinne har att ta sej fram i segaste sirap. Jag som var kvicktänkt en gång. Jag är inte den jag en gång var… Jag vet inte hur mycket det märks att jag förändrats. Jag gör allt jag kan för att det inte ska märkas men tror nog jag lyckas rätt dåligt. Vill inte erkänna att det är så här fast jag inte kan hjälpa det. Alla depressioner, mediciner o behandlingar hade satt sina spår redan innan men efter Andreas död känns det svårt att hitta meningen att kämpa. Sorgen har tagit mej så hårt. Förlåt alla er jag inte räcker till för.