carjo

Ibland händer mycket på kort tid som får stora konsekvenser på framtiden. Det har jag ju fått erfara om någon. Nu har det hänt igen.  Peter har ju länge fått leva med mej o min sjukdom och mitt krisiga liv vilket sannerligen inte varit nån dans på rosor. Jag beundrar honom att han stått ut då här länge…

 

Nu måste jag hitta ett eget liv och den Carina som jag så gärna vill vara.

 

I chocken och förtvivlan när jag insåg verkligheten hamnade jag på avd 8 igen. Det kändes bra att vara där o i närvaro av andra ta in sanningen. Jag vet inte om jag helt o fullt gjort det än men till största delen har jag nog gjort det ändå. Märkligt vad människokroppen kan uthärda!

 

På avdelningen träffade jag en till sån som jag… Åsa. Vi fann varandra o delade på både skratt o gråt. Tack vare henne blev veckan på avdelningen möjlig att genomleva. Åsa skrev en dikt till mej, hennes första dikt. Hoppas du inspirerats av mitt dikt skrivande. Det är ju en alldeles utmärkt terapiform. Jag lägger in dikten här för den handlar om att man kan se ljuset trots mörkret.

 

 

En duschsonett

Jag stod i duschen då jag började fatta

Att jag nog förlorat vettet

Även om man är galen o tokig när vägen känns mörk o krokig

Så vaknar man en dag o livet känns lättare o man börjar förstå

att livet är mycket mer än så

Att det finns glädjeämnen som att hitta nya vänner

En sån har jag hittat på ett konstigt ställe

En tjej så fin o klok

Inte alls en tok

Tillsist en fråga till dej Carina, den söta

Kan jag igen få dej möta?

Åsa Karlsson 2010-10-23

Svaret är givetvis mer än gärna!!!!

 

 

När jag blev utskriven fick jag o hundarna följa med till min snälla syster i Finspång.  Där blev jag så ompysslad som man bara kan bli. Med lugn o ro o sköna promenader o lite svampplockning till och med. Jag är så tacksam för all hjälp! I fredags var det dags att ta tag i mitt nya liv. Jag kan ju inte bosätta mej hos min syster utan jag måste hitta ett eget. Det känns både skrämmande o lite spännande. Jag har tänkt att jag ska till en början bo i min andra snälla systers stuga. De som skulle blivit sålda i sommar men som ödet ville nåt annat. Tacksam igen. Inte många har väl tyckt att min lösning var bra. Men jag har sett det som en möjlighet att spara pengar, bo på ett kärt ställe, som passar både mej o hundarna. Visst ute dass o släpande på vatten ut o in…

 

Nu har jag garderat mej med extra element, en super bra ficklampa o en mörkblå pipinette. För er som inte vet vad det är så kan jag avslöja att det är en liten behållare för flickor att kissa i. Jag fick inviga den redan första natten o insåg då att den var värd sina 169kr. Yvonne delade det första dygnet med mej o hon ändrade åsikt när hon upptäckte hur bra vi hade det. Sofie kom på fredagskvällen o åt med oss. Kul att se o få hålla om sin fina dotter igen.

 

Nu har jag sovit min första natt ensam.  Hur ensam man nu är när man får trängas med tre snarkande hundar. Jag var så himla kvällstrött igår så jag slocknade redan kl 8!!! Vilket resulterade i en mycket tidig morgon. 5.30 o pigg som en lärka. När jag fått igång radion o jag o hundarna varit ute o kissat i gräset insåg jag att morgonen var tidigare än så….vintertiden hade inträtt under natten. Plötsligt var klockan bara 4.30!!! Men nykissad o med kaffebryggarn i gång så kändes det onödigt att lägga sej igen. Jag är ju pigg!!! Hoppas det håller i sej idag för jag ska till gymmet o träna mitt första pass!

 

Nu är jag hemma igen.... 14 dar har jag tillbringat på sjukhuset. Det känns som 14 dagar i nåt suddigt töcken. Största delen har jag ägnat åt min favoritsysselsättning. SOVA. Om jag är bättre eller inte vet jag faktiskt inte. En likgiltig känsla bär mej i denna stund. Avstängd. Kanske lika bra det får va så nu. En avstängd Carina som får vila lite. Medicinerna påverkar mej på så sätt att jag är skakis hela tiden. Men bättre det än att tänka svartaste tankarna. Skakis eller ej så har jag denna vecka transporterat hem en massa spill virke från brädgårn. Prima ved vill jag lova! Såå nöjd med att fylla upp ved reservoarerna.

Idag har jag varit till vårdcentralen för att ta ett koncentrationsvärde på lithiumet. De kollar det ganska ofta nu i början för det är visst viktigt att det ligger som det ska. Sen har jag varit hemma hos Sofie o Timmy där det bjöds frukost. Smakade mycket bra o kaffet var utsökt bryggt. Jätte mysigt att få komma hem till de söta ungdomarna o bli presenterad för deras lilla Vera som tog mitt hjärta dierkt. En underbart vacker helvit katt med ett gult och ett blått öga. Döv var hon visst men det gjorde inte ett dugg. Göör bra när hon ska träffa våra vita dunbollar som har en förmåga att skälla ut sånna som hon. Men de kan ju skälla så mycket de vill för Vera hör ju inget...

Ibland känner man extra mycket o idag var det till dej Sofie...kärlek från djupet av mitt hjärta. Jag önskar dej så allt gott o jag vill så gärna dela ditt liv o framtid. Det skulle vara en ära som jag mycket väl vet inte är given. Hoppas jag kan göra mej lite förtjänt av det. Du är den som står mej närmast hur konstigt det än kan låta. Jag fattar mer än du tror. Det finns ingen som kan få mej att skratta som du, heller ingen som kan irritera mej som du. Jag bryr mej om dej min älskade unge. Glöm inte det!!!! Vad som än sker så finns jag här för DEJ!



Jag önskar jag var bättre på att leva det här livet. Jag försöker men det går sissådär. Jag har tappat fotfästet o jag önskar mej en färdväg. Alla behöver vi ett mål att söka nå. Målet är inte så klart som det var en gång. Då barnens goda framtid stod i fokus. Klart det gör så ännu men en finns inte med oss längre. Skulden kväver mej att inte kunnat skydda o hjälpa min egen son när jag kunnat skydda o hjälpa så många andra. Åh Adde vad jag vill hålla om dej igen!!!