carjo

Länge sen jag uppdaterade min blogg nu men det beror på att jag blivit inlagd på sjukhuset. Allt blev bara svartare o svartare o tankarna att inte orka mer blev alltför påträngande. Jag orkar inte må så här länge till. Så förra fredagen ringde jag mobila teamet för att få hjälp. De var hos mej inom en timma o vi bestämde att det bästa vore att få bli inlagd.
Jag känner att jag inte bryr mej nu vad de hittar på för behandling. Allt måste vara bättre än detta!







Nu har det gått en hel vecka sen den dagen o jag har fått 7stycken Anafranildropp, Lithium och lugnande medicin. Det känns som jag sovit bort en hel vecka för så himla trött har jag nog aldrig varit förut.

Faktum är att jag tycker det varit skönt att vara här. Även om det är ett märkligt ställe. Många människor med skiftande problem, diagnoser o personligheter. Det händer faktiskt att jag känner mej riktigt normal om man jämför med vissa...

Några riktigt goa skratt har jag fått när de andra knäppisarna snurrat till det ordentligt. Annars är mitt humör väldigt jämnt nu det känns som jag inte har kontakt med känslorna längre. Känner en slags likgiltighet över situationen. Men det är bättre än alla känslostormar som förut härjat fritt i kroppen.

Peter har varit helt underbar som kommit på besök varje dag o försett mej med allt jag behöver. Det betyder så mycket.

I dag var vi ute han o jag i det fina höstvädret. Vi åt lunch på stan o sen for vi ut till Maxi för att handla. Jätte skönt att få komma ut men oj så tröttande det var. Alla intryck..som att åka karusell bland alla varor där i butiken snurrande runt sej. Benen kändes ostadiga och balansen lämnade mycket att önska. Så väl tillbaka på avdelningen stöp jag i säng o sov flera timmar.

I morgon ska jag få träffa doktorn. Min nya doktor som jag träffade första gången i måndags. Sån tur jag haft för hon var verkligen jättebra!! Jag tänkte höra om det går att få permis nåt i helgen.

Annars är nog detta inrutade liv här på avdelningen, utan särskillt mycket stimulans, det bästa för mej just nu.

...o jag längtar redan till nästa gång. Det har verkligen varit avkoppling. Ingen stress, inga krav, bara va. Ändå har vi inte bara suttit eller slöat på stranden. Utan det har varit full aktivitet med korgtillverkningen som tillsist genererade i en produktion av hela 10 korgar!!! Vi har säkert "vicklat" ca 230 meter rep!! Det ni! Men på köpet har vi blivit bruna som pepparkakor o det är verkligen inte illa...förenat nytta med nöje kan man säga. Gun har sytt om nätterna så maskinen nästan brunnit upp! Här kommer lite bilder på våra hantverk...

Redan mer än har halva tiden gått på årets absolut sista sommarvecka. De första dagarna var tunga för jag blev riktigt sliten av att köra enda till Norge innan Gun o jag kom iväg från Gardemoens flygplats i Oslo. Min körning tog hela 9 timmar så det blev inte mycket vila innan vi skulle iväg. Jag såg nog mest ut som en fågelholk hela flygresan för jag slog ihop redan innan vi kommit ordentligt upp i det blå. 3timmar o 50 minuter tar resan ner till Malaga. Det blir tredje gången jag flyger den sträckan nu men inte den sista hoppas jag.

 

Gun o jag provade för första gången att använda tåg o buss hela vägen till Almunecar. Det gick fint men det höll på att gå åt skogen då vi hoppade på ett tåg i fel riktning. Som tur var frågade jag en sista gång om det var tåget till Malaga centrum och vi hann av i sista stund.

 

De första dagarna gick åt att hämta tillbaka lite kraft. Och det gör man bra här. Strandlivet är så underbart. Havet helt fantastiskt att bada i. Och solen bara såååå skön. Detta är medicin för mej!!!

 

Jag är så glad att jag kom iväg. Gun hade en plan B om jag inte skulle kunnat åka som jag turligt nog inte kände till. Hon hade en väninna som kunde hoppa in på kort varsel. Hade jag vetat detta hade jag förmodligen inte suttit här nu. Tur för mej men synd för väninnan kanske..

 

I fredags var vi på marknaden o shoppade massvis av tyg och rep för att sy korgar av. Fyra stycken är redan klara!!! En har vi sålt på stranden till några nyfikna engelsmän . Många har kommit fram till oss när vi suttit där på stranden o snurrat våra rep eller vicklat som Gun säger o det tycker jag egentligen är ett mycket bättre ord.

 

 

 

Det är så enkelt att leva här och Gun o jag gör det så enkelt vi kan. Vi har skämt bort oss med att skippa laga middag för det gör de så himla bra på restaurangerna.  Ikväll får vi sällskap av en Norsk Dame som jag träffart en gång. Hon har en dialekt som kräver stor koncentration för att förstå så vi får se hur det går. Till och med Gun tycker det så då förstår ni att jag inte får det lätt.

 

En vecka här nere känns på tok för kort. Nästa gång får det bli lite längre tripp tror jag. De verkar ju klara sej alldeles utmärkt där hemma så det ska nog inte behöva vara nåt problem.  Fast Peter säger att Lilly har varit jätte ledsen. När han kommit hem har hon bara tittat förbi honom för att se om jag kommer efter. Stackars henne hon är så mammig. Hon tror garanterat att jag är hennes mamma. Lambi har varit hos Yvonne på Finspångs semester . De har tillbringat en vecka ihop med långpromenader och trängsel i sängen. Det blir säkert skönt för Yvonne att få lite mera plats nu när Lambi  återvänt till Valla igen.

 

Med andra ord finns det ingen större baksida av denna vistelse...den enda ända baksida jag kan finna är denna...

 

I dag har robotjag haft att göra. Det har blivit fler än en sak som ska göras o DÅ blir det kaos direkt. Jag kan inte hålla flera saker i minnet samtidigt. För att maskineriet ska funka så måste "komma ihåg att göra" grejjerna hamna på en lista. Annars har jag fullt upp att försöka hålla kvar allt i minnet å då finns inget till övers för att börja beta av listan. Suck...snacka om hjärnskada:(

Men gjort har jag, ringt nödvändiga samtal, luftat snabeldraken, fyllt rullat o stekt 50 vårrullar, rensat svarta trumpetsvampar, vandrat med dogsen, postat en massa paket o packat ned lite nödvändigt till spanienresan. Observera att när jag ska åka har jag förmodligen inte en aning om vad som är med i väskan i alla fall. Så bäst jag skriver här att att jag lagt ner pass, kopia på passet (...ja Yvonne det är du som lärt mej att det ka med:)), försäkrings bevis, det blå kortet, o pengar. Biljetten har ju Gun så den behövs inte nu. I övrigt lär jag ju klara mej. ELLER HUR!!!!???? Resfebern smyger sej på som vanligt.

I går stod syster o jag på ett bakluckeloppis i Vibjörnsparken i Finspång. Något vi tänkt o planerat inför typ varje torsdag hela sommaren. Något har hela tiden kommit emellan. Denna torsdag blev det av trots allt. Vi hade vädrets alla makter med oss o lyckades få helt klart bästa platsen.

Pickupen var full av all världens prylar. Saker som tidigare inhandlats i tron att de behövdes. Nu var det dags att få andra att tro att de behöver dem. Affärerna gick faktiskt ganska bra. Yvonne som gjort detta tidigare visste att en gratisgodisskål gör susen. Tänk hur enkelt människan fungerar!!

Mycket folk hade vi runt vårt bord nästan hela tiden men Yvonne var ett riktigt dragplåster. Hon känner visst hela Finspång. Fast jag bott där var det inte många ansikten jag kände igen. Men Yvonne passade på att presentera mej för en massa avlägsna släktingar. Intresset är kanske inte så stort för jag har visst redan glömt hur släkt vi var...
Innan jag for hem med alla slantar o tyvärr ändå prylar till en till loppis till i skuffen, hann vi plocka en halv kasse svarta trumpet svampar i skogen. Helt otroligt!!! Men med Yvonne så händer det hela tiden :)
Dom hade aldrig blivit plockade av mej om inte Yvonne visat hur dom såg ut o precis var de växte för de var verkligen inte lätta att se kan jag lova.
Jag var inte hemma förrän jätte sent. Trött trött trött, men nöjd med att klarat en dag med så mycket innehåll även om det ger baksmälla för mej.

Nu har jag mycket korkat nog käkat upp alldeles för många vårrullar...ajajaj..
De skulle nog ätas i sama takt som man kan tillaga dom för det tar tid ska jag säga. Men äta går visst fort...