carjo

...görs i media varje år o detta är inget undantag vad jag vet.

Nu tänkte jag göra en egen sådan.

Ett år sen förra nyårsafton då jag önskade att 2010 måste bli ett bättre år än 2009. I det hänseendet har min önskan slagit in, men ändå är den totala känslan att året inte blivit alls det jag önskade. Egentligen började det redan på nyårsafton förra året. Fick ta mej samman o verkligen anstränga mej att klara av dagen. Peter o jag förlovade oss på nyårsdan 1/1-2010. Då såg jag inget annat än vi två o vi skulle fortsätta så...det trodde jag verkligen.

De första tre månaderna på året var ett helvete. Fick ny medicin som bara gjorde mej sämre. Social fobi, panik ångest, förvirring. Kontoret i total urfunktion. Vidrigt! Dessutom utförsäkrad så ekonomin var katastrof o det gör ju ingen friskare precis.
Massvis med snö o svinkallt med rekord var vinterns väderläge.

Våren var dock en ganska lugn o stabil tid. En härlig och välbehövd resa till Spanien i början på sommaren. Helt klart lyckat o underbart skönt hade vi det där.

Sen började ännu en tuff period trots en vädermässigt fin sommar. Kom ändå på nåt konstigt sätt iväg till Spanien tillsammans med Gun fast det såg mörkt ut först. Den veckan var bra o jag trodde att det skulle ge mej mer kraft när jag kom hem oxå.

Men nej...det var precis tvärt om.
Ohanterligt svart blev mitt liv, så svart att jag var tvungen att be om en inläggning på avdelningen. Två veckor i nåt konstigt töcken. Ny medicin...igen. Skör hemma igen. Peter deklarerar separation. Ett hårt slag ännu en gång. Föll ihop totalt o tappade tron på framtiden. Hur överlever man allt?? Fler svängar till avdelning 8.

Konflikten med min älskade dotter har oxå tagit mycket kraft. Orolig, rädd, ledsen, håglös, livlös, likgiltig. LIKGILTIG- det ordet säger allt. Liket blir giltigt....döden blir giltig...så känns det. Maktlös att agera har jag bara att snällt finna mej i fakta. Jag hoppas så att livet ska leva lite snällare med mej detta år. Orkar inte ta mer skit faktiskt.


Hösten har varit så här tung. Sen kommer en vinter i repris som hårt prövar mitt beslut att bosätta mej i stugorna, utan vare sej toa eller vatten. Men skam den som ger sej!

Många ställer sej tveksamma till mitt val att leva bohemliv. Jag tycker bara det är skönt o helt rätt för mej. Känner frid här ute o det är första gången på länge. Så jag tänker gå på min magkänsla i detta val och jag har bestämt mej för att klara av det denna gång!!!
Så stugorna ska bli mina, jag ska köpa dom av Gun o Jarle.

Det jag önskar mej ska hända nästa år är att jag kan komma igång med en vettig sysselsättning. Det är väl ingen omöjlig önskan? Sen att det ska blåsa snälla vindar mellan varandra.

Å bra har de gått med....Det blev en lugn o skön jul hemma hos systra mi. Tacksam för att hon öppnar sitt hem för mej o även för mina odågor.

Jag kom hem på eftermiddagen till mitt lilla krypin. Skönt ändå o det är ju tur det känns så. Jag åkte med Stefan o Petra som hade vägarna till ikea, de var goa att köra hem mej innan de började shoppa loss. Inköpslistan var lång såg jag.

Dagen har jag ägnat att plocka in all packning o alla fina julklappar. Nu har jag fyllt hyllorna i förrådet med alldeles egna verktyg!!!! Peter har försett mej med massa bra å ha grejjor. Det är bra det för när istiden dratit förbi så ska här snickras!!!


Golvet är så attans dragit. Jag tog o länsade Yvonnes matt förråd så nu har jag typ heltäckande matta. Det känns att det gjorde nytta.

Har visst skrivkramp i dag så det blir inte mer idag.....natti om än lite tidigt.

...vadå....jo det blir fler ljusa minuter för var dag nu. Vi befinner oss nämligen i den absolut mörkaste tiden. O visst märks det.. Dagarna är ruskigt korta. Redan vid halv tre tiden mörknar det o det känns som kvällen är fruktansvärt lång. Ja till och med för mej som tar godnatt redan vid åtta tiden. Denna dagen finns det dessutom risk för att jag kroknar ännu tidigare för kroppen känns så där mör som när praktförkylningen är på god väg att bryta ut.

Jag ska ju åka till Yvonne o Hasse på julafton o det känns som han där uppe hånler bakom min rygg. Alltid är det nåt. Sist när jag skulle till Mickes 50 års fest fick jag en stor äcklig böld i baken. Den stoppade mej inte trots allt så Micke fick ta emot gratulationer från sin lilla moster med böld i baken.. Man kan ju bli glad för mindre. Hoppas på att kurera denna åkomma med. Just nu försöker jag trycka i mej en hel pomelo så alla vitaminerna kan uträtta nytta. Det är ingen uppoffring faktiskt för jag älskar den frukten. Många har det blivit den här sässongen. Det är lite pyssel med den innan man brutit sej in o blottlagt allt fruktköttet men det är verkligen värt besväret. Så här ser dom ut:

Fast jag har allt tänt många fler än så. För det är verkligen mysigt med det levande ljuset. Å inte behöver jag oroa mej för att lämna rummet de brinner i, då jag lever i en fin kåk med öppen planlösning. Jag har ständigt kontroll över allt som är mitt. Skönt det, för en kontrollfreak som mej.

Igår när jag kom hem var allt kolsvart o totalt strömlöst. Panik!!! Nu förstår jag att jag är snuskigt beroende av MSE. Det visade sej att en gren hade fallit ned på en ledning.Tur att jag fick våldgästa Karin på fredagskvällen. Tack för du ställer upp! Som tur var fick jag strömmen åter framåt kvällen. Men det var lite småkallt att krypa ner mellan lakanen. ..burr...

I dag har jag haft stora skottar dagen! Det verkar som att snön har kommit för å stanna, så det börjar bli en vardags sysselsättning att skotta både hit o dit. Vardag är oxå att åka till Lundby, för å träna o relaxa lite. Rätt ok vardag att ligga där i bubblet eller sitta i den varma ångan som tinar upp kroppen. På köpet blir man ren oxå o det är ju bara en bonus.

Att åka iväg o lämna mina tre älskade navelludd är förknippat med att ta en stor risk. Jag försöker förutspå vad man kanske kan tycka är kul att hitta på, om jag var som dom. Soppåsen den är eftertraktad, så därför står den alltid i onåbart läge. När jag är hemma ligger alla tre som utslagna latmaskar i sängen o lyfter knappt på ögonbrynen. Men när "katten är borta" hittas det på det ena efter det andra. I går hade dom varit på bordet o släpat ner en hel klase bannaner o ett nät fullt med clementiner. En banan o ett äpple var uppätna MINST! Trodde inte det var apor jag hade. Skala banan kan de i alla fall.



I dag när jag kom hem hade de lyckats ta sej in i skafferiet o rivit ut allt som ska vara i. En full kakburk var uppburen i soffan o där vittnar smulorna om en riktig kakfest. Ja vad ska man säga...fy förståss, men inte hjälper det. Tur jag älskar dom trots allt!