carjo

I dag har det gått ett år sen förra morsdag...så klart...eftersom det är morsdag idag. Men det har oxå gått ett helt år sen jag fick träffa Andreas för allra sista gången.
Vi var bjudna till deras nya fina lägenhet på morsdags kaffe kl 15. Det var en riktigt varm och solig sommardag. Sofie o Fredrik o Emilias föräldrar skulle oxå dit.

De bjöd på saft o Emilias nybakade chokladkaka o Adde hade varit o köpt kex. Sånna där torra vita kex o ost kex, Han fick skällning av Emilia som väl inte tyckte han valt de smaskigaste kexen precis. Jag tycker ju dom är goda sen hittade jag inga andra heller, svarade han. Så typiskt Adde..

Vi fikade o Adde berättade att han kommit in på Lunnevad folkhögskola o att han fått csn beviljat. Det kändes som om allt äntligen skulle reda upp sej för honom. Sen visade han runt oss o han var så stolt över deras fina hem. Han ville så gärna visa oss ett klipp från datorn med en trollkarl som tävlade i talang jakten. Andreas var så imponerad över hans nummer. En riktigt trevlig eftermiddag var det o himla kul att han bjöd oss dit tyckte vi.

När vi skulle gå stod han i hörnet av hallen o kramade sin enbenta katt. Jag tror verkligen han visste att det var sista gången vi skulle ses. Åh, vad jag ångrar att jag inte kramade honom innan vi gick. Men det hjälper inte nu tyvärr..allt man ångrar.

Idag har Sofie o jag varit till kyrkogården o suttit vid graven o ätit torra vita kex o druckit röd saft. Vi var där länge säkert en timme. Satt o pratade om Adde o hur han var o om våra egna funderingar. Solen sken i dag med o det var fint där i det gröna gräset bland alla färgglada blommor. Tack för att du var med mej Sofie! Älskade unge, jag tror visst att du börjar bli lite stor nu!

Innan jag slutar för idag måste jag berätta om ett tecken igen.... Kanske det var en morsdagshälsning i förskott, för det här var i fredags när jag var ute o gick med hundarna. En trollslända flög precis framför oss en lång stund, sen stannar hundarna o då stannar den också o sätter sej på vägen. Den flyttade inte ens på sej fast hundarna sprang omkring den. Den var inte det minsta rädd för dom men det var ju inte Adde heller han älskade dom  verkligen.

Så har jag fått ner en dikt igen och den får bli avslutet för idag.

Den här dikten handlar om ett hus som inte går att sälja.
Ett rivningshus skulle det varit om huset -jag- var ett riktigt hus.

(Mar-)drömhuset

Det byggdes ett hus
på osäker grund
En tjusig fasad
som såg ut att va sund

Så fort färgen flagnar
jag målar på nytt
Då ingen kan se
vad åren betytt

Fukten i källarn
den stinker som fan
O läckan i taket
frångick min plan

Men stöttor o pålar
får huset att stå
Trots skador som orsakar
högrisknivå

Nu måste grunden
saneras och gjutas om
Läckan i taket
lagas liksom

20100525 CJ

Ja..jag tål ju inte mycket av den varan. Helst ska ju allt rulla på i sakta mak o inte allt för mycket hända. Men nu händer det en del o det måste ju gå det med.

Stugorna som ska säljas o helst snabbt, eftersom vi lämnar svedala o gör spanjorerna den äran med ett fint besök redan om 3 veckor. Om allt går som jag vill o det är ju inte ofta det gör det, men hoppas kan jag fortfarande:). Då blir de sålda direkt o de som blir de lyckliga nya ägarna vill gladeligen ha de fina möbler som i såfall ingår. I värsta fall drar affären ut på tiden eller så går det snabbt o de nya vill in omedelbart men vill inte ha något utan begär att allt töms.. Då blir det svettigt!!
Jag har varit där o gjort i ordning o tömt en del och fotat massor. Det är inte utan att det känns lite vemodigt att de ska säljas. Nu är verkligen den bästa o finaste tiden där. Fåglar som kvittrar, gräset så grönt, liljekonvaljer i massor och sol som faktiskt visat sej alltmer. Myggen har inte dykt upp än, men det är lugnet före stormen det vet jag minsann. Jag har fotat en hel del både för egen del men också skickat bilder till mäklaren. Vem ska kunna motstå denna idyll??

De här veckorna fram till vi far iväg ska jag oxå genomgå en utredning för att kanske få veta om jag har något mer/annat än min bipolära diagnos. Intensivt blir det i alla fall. Intervjuer, tester i massor o prover o fysisk besiktning. Tro om det blir körförbud eller bara några tvåor som går att laga?? Ja vi får väl se?
Närstående som kände mej som barn ska bli intervjuade. Mamma, Håkan o Yvonne blir det.

Mamma sa i söndags då vi var o grattade Yvonne, att hon inte visste vad hon skulle säga om mej. Det känns rätt tungt. Har jag inte satt några som helst avtryck efter att bott med henne i 13 år?? Men det var egentligen ingen överraskning. Hon känner inte mej o jag tror aldrig hon velat det heller. Jag var ju en "istället för" den gången jag blev till.

Tänk om man fick vara en liten fluga på väggen o höra vad hon säger om mej. Troligtvis drar hon väl istället upp sina egna skavanker som hon kan älta i evighet. I alla fall så vare sej vill hon eller kan förstå. När hon var här sist sa hon att hon trodde mitt mående berodde på att jag blev skrämd av en hund som liten..suck..vad ska man säga?? Hoppas jag inte ärvt ett så insnöat tänk. Att  farsan supit o misshandlat oss både psykiskt o fysiskt under alla år o att hon inte skyddat sina barn mot detta, finner jag som en större anledning till att må skit. Men bättre att stoppa huvudet i sanden då o skylla på en stackars hund som av misstag skrämde mej en gång.
Den upplevelsen har jag dessutom blivit botad ifrån, annars skulle jag väl inte kunna ha tre små odjur själv. Nej, den som skrämde mej mest det var Pappa o hon kunde inte skydda mot den skräcken. Vad har man då en mamma till kan man undra?
Oj, nu rullar orden ur mej o bitterheten skiner igenom. Jag vill inte vara det egentligen. Försöker -ja det gör jag faktiskt, att tänka på att vara tacksam för det hon givit mej-LIVET. Det stannar tyvärr där, men man får va gla för det lilla. Tack Mamma! Så...då var det sagt.

Flera dagar med ledighet.. Gun o Jarle har varit här o det har varit jätte trevligt. Lugnt o skönt. Även om de har grejjat en massa i stugorna för att få ordning inför försäljningen. Jag o Peter har fått förrådet att anta en helt annan skepnad. Det blev rena dansgolvet där inne o det kan behövas för det ska tjäna magasin ett tag. Våra kära Norrmän har en förmåga att samla på lite av varje...eller mycket om jag ska va riktigt ärlig.

I går togs kontakt med mäklare o tanken är att jag ska sköta försäljningen..hoppas det går fint o att det blir riktigt DYRT!
Mamma var här i lördags o vi tog med henne på seconhand turne´. Vilket verkade som hon uppskattade. Det var den enda dag med riktigt skönt väder..en försmak av en sommar som är så efterlängtad. Förra året samma tid var de ju hit som jag tidigare nämnt o då var våren en bra bit längre. Bara se på bilden hur fälten lyste gulaste gult.

Visst ja..Simon o en utbytesstudent kille var på besök också. Kul att se honom igen efter en lång vistelse i Thailand. Han hade mycket spännande att berätta. Det blev en kväll på engelska till största del. Shit, vad man önskar att orden flödade bättre. Fredrik skämdes nog för sin mamma när munnen öppnade sej trots allt. Han sa inget men men blickar...
Äh, kan ju inte hålla tyst ändå o thaikillen var inte heller så slängd i engelskan så kanske han inget märkte ändå. Det måste varit en märklig upplevelse för honom. Vi var ju en massa tjattrande svenskar o tre små vovvar som hela tiden sökte uppmärksamhet. Men han verkade tackla det bra ändå.

Simon hade skrivit en sång när han var i Thailand..om saknaden efter Andreas. Den var så fin...tårarna brände bakom ögonlocken o inte bara på mej ska tilläggas. En o annan föll nog med. Hoppas verkligen han kan spela in den till mej som han lovade.
Det gläder mej att Adde finns i alla våras tankar. Innan de skulle åka så spelade o sjöng Thaikillen som för övrigt hette Wii. Han var riktigt duktig o sjöng en sång om hans mamma. Fiint!!
Det blev en bra avskutning på fredag kvällen. Nu ska jag ut o fota en "årets vår bild". Viss skildnad???

11 månader har det gått idag. Sen..ja det behöver jag nog inte förklara. Det svider i hjärtat o gör så ont ont ont. Förbannat ont!!!
Varje dag får jag anstränga mej att lägga tankarna åtsidan för att lämna plats åt annat. Plats för annat..än dej det känns som ett svek. Ibland går det o ibland inte. Ibland syns det inte på mej men känns likväl. På så sätt behöver jag få vara ensam och ifred ibland för att slippa ta hänsyn till andra. Det kan vara så skönt att tex när jag kör bil själv, få låta tårarna rinna utan att behöva torka, bara låta dem rinna. Faaan vad jag saknar!!!!!

Nu för tiden har jag i alla fall börjat göra saker även om glädjen och meningsfullheten saknas. I dag har jag röjt undan lite vinterkläder (ja hoppet är ju det sista...) det vore så himla skönt om vi inte behövde sakna dom på ett tag.
Uppe i garderoben längst in hittade jag din vinterjacka. Luktade på den o svepte den om mej o låtsades att det var du. Den luktade fortfarande av dej. Den borde säkert ha tvättats förra vintern men jag är evigt tacksam att du inte tyckte sånt var så viktigt. Den har hängt där oanvänd hela vintern. Jag hoppas verkligen du inte behövt sakna den o att det inte är kallt där du är. I helgen kommer Gun o Jarle hit. De var här för precis ett år sen o då var du o Emilia här också. Vi var många o jag hade lagat största grytan chilli con carne. Vi satt ute i trädgården i det varma solskenet o njöt av mat o varandras sällskap. Tänk att få backa bandet!!! Bara en kort stund få gå fram o ge dej en kram Andreas.
Men det ska bli kul att få träffas igen. De har inte varit hit sen begravningen. Det känns verkligen som en evighet sen.

Annars har idag ingenting hänt
mer än att denna dikt hamnat på pränt...

Vaknade i morse med röd kall näsa o det sista man ville var att kliva ur den någorlunda varma sängen. En titt på termometern vittnade om att det inte var mer än 15 grader i sovrummet. I MITTEN PÅ MAJ!!! Jag börjar bli allt mer säker på att en ny istid är nära.

Jag som städade bort värmemadrasserna i sängen förra veckan i tron att de gjort sitt för sässongen. Nu börjar jag tvivla på det och funderar på att riva fram dom igen. Morgonrocken som suttit på hela vintern verkar visst inte heller få vila. I går kväll fick den till och med följa med under täcket tillsammans med ett par långa ullknästrumpor. Varför bo i detta svinkalla land??

På tal om kallt...tittade lite på bilder jag tagit i vintras. Om man jämför kan man åtminstonne se att det hänt nåt.
För i vintras var det verkligen ISTID. Lägger uppe en av bilderna som får blodet i kroppen att stelna. Bara för att få lite perspektiv...

Tänkte få ner några rader i dag med..nåt bra som hänt kanske. Jag har kommit mej ut med hundarna på promenad o även fast jag vet att det gör mej gott o känns topp efteråt så tar det emot innan av nån mycket konstig anledning. Men jag HAR gjort det idag o tänker att göra det varje dag. I tanken i alla fall..gott nog..eller??
Nåt mer bra är att jag lyckats baka förbaskat goa kanelbullar...så där farligt goa så man får fismage efter att ha ätit typ sju stycken. Tur att de inte alltid blir lika goa..
Dags att sussa..hoppas att magen har lugnat sej annars blir det synd om Peter i natt..

En undran

Om leva är att finnas blott på denna jord

Varför kan man då välja att  begå sitt eget mord?

Ett liv i sorg och pina

Vad är det för ett liv?

Att gå på så skör lina

och delta i allt riv

Det livet har att bjuda

är olika förstås

Man måste va som andra

och för sin framtid slåss

När förmågan brister

och ingen kan förstå.

Då man hoppet mister

Är det märkligt att förstå?

Så om leva är att finnas blott på denna jord

Då kan man bara undra med ett enda ord

Varför?

Skriven av Carina, mamma till en son som inte var som andra.

Jag skriver om årsdagen idag fast det är en tid kvar, tills det gått ett helt år, sen du lämnade oss. Behöver få ner tankarna som snurrat ett tag..jag fasar verkligen inför den dagen o det klockslaget.

12 juni kl 18.30.

Hur ska jag klara den dagen, den stunden, undrar jag som oftast? Jag vill planera den dagen o hedra dej på mitt sätt.
Min tanke är att gå dit. Dit där du gick med en kebab i handen o lurarna i öronen. Jag vill gå din väg känna smaken i munnen o gå alla de stegen du gick. Sen vill jag stå där du stod, men lite på sidan av, måste jag. Dels har jag inte ditt mod att möta tåget o sen måste jag vara kvar här, Andreas. Du får vänta på mej o jag på dej tyvärr. Men jag ska i alla fall stå där o känna draget av tåget när det far förbi. Jag ska tända ljus o lägga rödaste rosorna på den platsen där du dog.
Då vet jag att det gått ett år. Sorgeåret som det pratas om. Som om man bara sörjer ett år?! Hör hur dumt det låter! Jag kommer alltid sörja dej o jag har svårt att tro att det kommer göra mindre ont för att det gått ett år...eller 10 eller 100 osv. Smärtan är där - för ALLTID!
Tänk om jag kunde få höra de tankarna du tänkte när du gick dina sista steg. Skulle jag förstå mer då?..ja det tror jag att jag skulle. Nu kan jag bara föreställa mej de tankar du tänkte. Föreställningarna jag har handlar om annorlundaheten. Jag tror du kände dej så annorlunda, men kunde inte acceptera att det var så o att du dög ändå. Men hur ska man kunna acceptera det när allt runt omkring vare sej accepterar tillåter eller förstår. Inte ens jag din egen mamma begrep allvaret i din situation. Hur kunde jag missa det?? Sånt får man ju inte missa!!! Känner mej som uslaste mamman. Hade du bara pratat med mej så hade jag förstått Andreas!! Även jag kämpar ju mot annorlundaheten o det är som att springa i motvind eller simma i höga vågor o mot strömmen. Det tar! Det tog ...DEJ min älskade son.

Idag har jag, Peter, Fredrik, Sofie o Dennis varit till Boxholm o tittat på dragkamp. Första gången för oss alla. En av Peters kollegor är en eldsjäl i föreningen.
Oj vad de fick slita, undrar just om de har nåt skinn kvar i händerna när dagen är slut? Det är tydligen en stor sport i Boxholm o de har lag som tävlar på världselitnivå. Häftigt..lilla Boxholm. Min bild av en dragkampare var att de hade en biffig grov kropp allihopa. Så fel man kan ha...det var alla de sorter från små späda tjejer till en o annan tungviktare. Jätte blandat o de hade lag med blandade kön oxå. Mycket teknik verkar det vara även om styrka är en förutsättning.
Vi hade alla tre hundarna med oss...de behöver verkligen komma ut bland civilisationen o träna på uppförande. Tufsan o Lambi skötte sej perfekt, men med Lilly var det annat. Hon blev jätte stressad o skällde på allt o ingenting. Allt från papperskorgar till barnvagnar o joggande människor fick sej en rejäl utskällning. Men det var ganska väntat faktiskt. Nyttigt för henne var det i alla fall. Stundtals kunde hon slappna av o det får vi se som en framgång. Vi stannade där ett par timmar så väl hemma slog hon ihop som ett korthus..orkade inte ens komma ut när vi käkade för å tigga en smakbit som hon annars alltid gör. Sånna här äventyr i stora världen utanför Valla måste ske lite oftare så vi får bukt med hennes harighet.
Inte bara Lilly som är mör efter utflykten..jag blir oxå väldigt trött av att lämna trygga lilla Valla. Det får nog bli en tupplur här framöver.
Jäsp Ö!!!