carjo

Jag hoppas o tror på att man kan få tecken från de döda. Men man måste då vara öppen att ta emot dom. Andreas har sänt mej många tecken. Både i vaket tillstånd och i drömmen. Tänkte nu berätta om ett av dem i dag o också dela med mej av en dikt igen som handlar om just den gången.

Det var en solig o varm sen eftermiddag o jag satt på trappan till gäststugan. Tårarna rann utför mina kinder o jag försökte stå ut med ett glas vin som tröst. Korkat att göra så men jag är korkad ibland.
Det kom en fjäril o satte sej på min axel. Det var ju i och försig inte så märkligt i det..men den satt kvar så länge ..säkert i 10 minuter. Den var så vacker med alla regnbågens färger. Så flög den iväg o samtidigt stannar bussen o Fredrik o Simon kliver av.

Simon är en riktigt god vän till Fredrik o Andreas enda sen barnsben. Han har alltid gillat att sjunga o gjort det mer än gärna. Ibland orkade väl inte grabbarna lyssna när verserna blev för många o långa, men då kom han till mej i köket o fortsatte sin sång. Under den tiden han var i målbrottet var det nog hellre än bra många gånger. Men glädjen har han alltid spridit omkring sej. Och glädjen hade han med sej även den här dagen när han kommer fram till mej med guran under armen. Slänger sen fram en stol o sätter sej framför mej o säger att han ska spela en sång för mej.  Inget hade kunnat vara mer välkommet o jag sänder honom ett stort tack för det.

Jag har tränat in en ny sång med Lasse Winnerbäck som jag ska sjunga för dej Carina, säger han.

Fånga en fjäril..

Jag ser det som ett tecken

du till mej skickar ner.

En fjäril med så vackra färger

man annars aldrig ser.

Den sätter sej på axeln

när sorgen är för stor.

Du ska inte vara ledsen

min kära lilla mor.

Jag sjunger genom Simon

en god väns glada röst.

Och hoppas det kan vara

till ditt hjärtas tröst.

Nu är man ju inte en ko då..

Utan människa i allra högsta grad. Å sårbar som attan. Det känns som, om någon blåser på mej så ramlar jag samman. Hela kroppen är som i katastrofläge hela tiden o det tar så oerhört mycket kraft. Trött trött trött o helst skulle jag vilja sova jämt. Det finns ingen glädje alls kvar. Det är bara munnen som ler ibland, inne gråter jag hela tiden.

O nu har jag dessutom fått social fobi. Som om det inte var nog med allt annat. Nu är det snart inget jag klarar av mer än att sitta här o skriva för mej själv här ute i ingenstans.

I går var jag med Peter o Felicia till Dacke skolan. Guldprogrammet hade öppet hus. Egentligen kände jag inte för att följa med men tvingade mej ändå. Måste ju det.. va ute o träna.
Det var oerhört jobbigt att vara med, fast att det inte var mycket folk alls. Vi satt o fick information i ett klassrum. Det snurrade o jag var spyfärdig hela tiden. Jag tror inte jag tog in nåt av infon. det behövde jag ju inte heller ioförsig. Tiden gick åt att fokusera på andning o en fläck på bänken. Det är så fruktansvärt obehagligt att utsätta sej för sånt här.

Fattar inte varför? Jag är ju en social människa!! Eller var, det känns inte som det är mycket kvar av den Carina.

Helgen har annars varit ok. Sofie har varit här o hon får mej faktiskt att skratta. Konstigt , hon som kan få mej att bli som mest arg, kan också få mej som mest glad. Jag är så innerligt tacksam för att Sofie och Fredrik finns kvar. De är min överlevnad!!

Vi var uppe hos Adde i går. Tände ett ljus hos honom. Det är så vidrigt sorgligt att gå till sin sons grav. Det sliter sönder mej inifrån.

Något mycket underligt hände i fredags. Jag fick mail från Andreas!!!! Ja det är sant! Jag trodde jag skulle svimma när jag öppnade mailboxen. Det stod på engelska i mailet att en dator var billigare där han köpt den.

Nu är det ju säkert så att jag fått ett reklam mail, de gör tydligen så hackar sej in o sprider reklam från ens kontakters mail adresser. Visst det kan jag köpa som förklaring, men varför just från Adde till sin mamma? Sjukt, eller hur!? Det var dessutom bara jag som fick ett från honom. Jag har tänkt massor på detta såklart. Försöker tro att det kanske var ett litet tecken från honom ändå. Hoppas det är sant o att han har värsting modellen där uppe o att han mailar igen..

Man skulle varit ko

Käka gräset som är grönt
Vifta bort en fluga
stressa är ju inte lönt
bara kalven suga

lunka sakta fram i hagen
buffa till en annan ko
kanske blir man tagen
av svart o vit i lugn o ro

Mycket mera kan knappt hända
lyfta svansen högt o visa stolt sin ända

Man skulle varit ko

Jag har länge funderat på att skaffa mej en blogg, men inte vetat hur man gör faktiskt. Så idag har min söta dotter hjälpt sin stackars korkade morsa att få det gjort.
Det såg ju inte så svårt ut men det brukar det o andra sidan inte det göra när hon tar i tekniken. Vips så är allt klart!! Lustigt nog så är det svårare när jag ska försöka mej på o pilla med sånt. Nog om det..
Nu har jag en egen blogg o jag hoppas fixa det själv.

Vad ska man med en blogg till då? Det har jag funderat på ett tag. Framför allt kanske o det är viktigare. Vad ska JAG ha min blogg till??
Måste man veta det förresten?? Kan man inte bara ha den o se vad det blir?
Så jag tror jag gör så..

Det brukar bli bättre än när jag tänker ut allt i förväg. Jag tränar på att inte tänka ut allt i förväg. Så gör jag när jag skriver mina dikter. Hörde ni? Jag kan skriva dikter!! Visste inte att jag hade den talangen. Men de blir ganska bra om jag får tycka själv.
Skrivandet i sej är som en terapiform för mej. När det är fullt i huvudet o kaos så blir det liksom mer plats i knoppen när det finns på pränt. Det finns så mycket här inne som borde va där ute tänker jag.
Så om jag får gissa tror jag det kan bli en del skrivet för det är verkligen trångt i kontoret.

Jag är en slav under hjärnans kemi

När man är som jag bipolär

är det knepigt kan jag lova

En dag glad och pigg och klok

far då runt som en riktig tok

Behöver knappast sova

Hinna allt jag sedan missar

när det svarta  visar sej

Jag kan jämföras med hissar

Upp och ner där har du mej

Plötsligt blir det mörkt och svart

Svartare än natten

Allting ändras på en kvart