carjo

Dagen i dag är ännu en dag. Vad ska jag göra med den då?

Troligtvis hänger det på mej, det skulle jag själv ialla fall menat för en tid sedan. En annan tid. Men det är nog sanna ord ändå o jag försöker verkligen tänka så trots allt. Att livet är i mina händer. Så enkelt det låter. Tyvärr är det så svårt att tro på det, för ofta känns det som om livet lever sitt eget liv med mej. Så frustrerande att  åka med utan ratt, broms eller gas. Som att åka i en bergodalbana, jag inte löst biljett till.
Livrädd att ramla ur.

Ibland kan jag bli galen på sånna där pigga förespråkare som menar att allt hänger på ditt tänk för hur livet ska bli. Påverka det som händer verkar i alla fall svårt om inte omöjligt, men jag ska verkligen försöka förhålla mej till det som händer ändå. Försöker varje dag att acceptera att det blivit så här o se det som är bra. Men det är så förbaskat SVÅRT!!!

Dagen idag är tung..jag skriver visst ofta här när det känns så. Men jag har ju sagt att denna sida tjänar ett terapeftiskt syfte. För er som läser kan det verka som att jag inte ser alla ljus som finns runt om. Men det gör jag visst.

Här är några av mina ljuspunkter:
Jag har tre små ulltussar som delar min vardag med sina upptåg och som ger massor av kravlös kärlek. Älskar dom o skrattar åt dom ofta. Fredrik som verkar må förhållandevis bra. Skolan går fint för honom och jag ser honom allt mer här inne. Glädjer mej.
Igår fick han hem sin nya bärbara dator o det var en höjdare såg man.

Sofie o jag städade o gjorde fint i hans lägenhet igår. Äntligen kunde vi flytta in lite möbler i det rummet som stått o väntat på att få färg på väggarna i ett helt år nu. Sofie satte fart på Fredrik i förra veckan o tillsammans kladdade de på färg på den sista väggen. Det blev jätte bra! Rummet är så fint så det är ju jätte synd att inte andvända det. Sofie skurade golvet i går o släpade in möblerna. Det blev riktigt hemtrevligt. Jag tror Fredrik uppskattade att få det i ordning.

I helgen kommer Sofie o Dennis o då får de inviga det nya rummet. Ska bli kul att ha dem här. Jag är så himla glad att ha Sofie här oftare nu o att vi kan hålla sams är en otrolig vinst! Jag önskar ändå att hon får sitt eget snart o få känna att hon har en fast punkt, stå på egna ben o slipper kuska runt i en resväska. Det ska nog ordna sej snart hoppas jag. Givetvis finns det massor fler ljus o de kommer att finnas med lite varstans i min blogg. ingen nämnd o ingen glömd.

Våren börjar visa sej allt mer o vissa dagar lyser solen o värmer vårt kylslagna hus...äntligen. Värme madrassen i sängen har fått vila två kvällar i rad o morgonrocken har fått hänga på sin krok största delen av dagen. Jag har till och med tvättat den:)) Yippi!!!

Ved sässongen är i och med det här. Nu ska det huggas duktigt så alla förråd är riktigt fulla inför nästa istid. Peter pikar mej för mitt behov av att hamstra på överlevnads saker uti fall att.. Sån har jag ju alltid varit. Garderat mej utifall att... Tror faktiskt det har med min barndom att göra. Att alltid vara tvungen att tänka o planera ett steg före, utifall att..

Präglad efter omständigheter i tidiga år.

Peter är min raka motsats där, vilket gör mej otroligt frustrerad stundtals. Han vare sej planerar eller oroar sej för nåt, utifall att.. Allt bara ordnar sej :)) säger han med ett stort leende på läpparna. Ändå kan jag faktiskt se fördelarna med det...ibland.

Kanske han oxå är präglad av sin forntid.

Tror allt han hade en mamma som sopade mattan emellanåt. Vi kompletterar väl varandra rätt bra i detta. Och efter dessa fem år vi hängt ihop har vi nog slipat varandra. Jag har släppt en hel del på kontrollen o han har nog insett att med ett uns planering kan livet bli lite enklare. Men förändra ett så djupt sittande tänk tar lång tid. Men det går med mycket vilja o kraft.

Bilden som jag tänker sätta in i dag är tagen i vår trädgård. Det växer en o annan blomma ändå o det får vara känslan av Dagen I Dag.

Orka

Hur då?

Vet inte alls

Hur illa kan man må?

Med en snara runt sin hals

Jag är så arg så jag blir rädd för mej själv. Inget o då menar jag inget ska tydligen vara enkelt o snällt att leva i. Så mycket kraft, som jag så väl behöver till mej själv får gå till att försöka förklara för läkare o myndigheter varför jag inte orkar söka jobb just nu. Hur djävla svårt kan det vara att förstå??? Som om inte bara informationen om att jag mist min älskade son för all framtid skulle räcka. Allt har rasat, men äta o ha nånstans att bo o betala sina räkningar måste jag ändå. Nej någon förståelse finns inte att få..orkar man inte betraktas man tydligen som lat o har i och med det ingen rätt att kunna försörja sej längre. Inte alls konstigt att tragedier händer igen o igen i detta kalla stelbenta land. Det är precis så som Winnerbäck sjunger....lag är lag o det kan man ej ändra på...men flickan hade drömar o det kunde man visst ändra på...

Tio månader i dag sen vi var alla tillsammans.. det känns så ofattbart att det aldrig blir så igen.

För ett år sen var vi tillsammans på påskdagen. Vi åt påskbord som jag lagat..inte att mäta sej med farmors alla dilekatesser men kanske inte så långt ifrån ändå...
Jag vet att Adde ville till farmor o farfar förra påsken men kom hem hit istället. De skulle visst inte få plats sa han.. Ens barn får alltid plats..så är det bara! Men jag är sååå tacksam att han o Emilia valde att komma hem till oss.

Denna påsken kom Charlotte, Sofie, Fredrik, Vickan o Jesper o firade med oss. Vi hade jätte trevligt, käkade gott o tog hundpromenad i solskenet. I bakhuvudet finns ändå tanken att en saknas. Adde saknas.

I lördags var Peter o jag till graven o planterade vårblommor. Det blev så fint..skönt å få rensa upp efter vintern o få bort allt som länge legat där under all snö. Det var kallt som bara den, men snart måste ju våren visa sej tycker man. Lite värme vore inte fel alls känns det som. Jag har då aldrig frusit så mycket som denna vinter. BURR!!

I dag har jag varit på mammografi i Motala. Det är helt sjukt så platta tuttarna kan bli...konstigt att de återgår till det normala efter den behandlingen. Peter skjutsade mej dit som tur var, för min körförmåga är fortfarande inte den bästa, även om det blivit mycket bättre sen jag slutade med min medicin. Jag är mycket klarare i huvudet också o inte lika mycket ångest när jag ska in till civilisationen. Kanske det går åt rätt håll ändå..hoppas!!
Men snurrig o glömsk är jag förstås en del fortfarande. Glömde tex. hämta Sofie både i går o idag...illa är det men hoppas hon kommer i morgon en sväng o att hon inte är ledsen på mej för det.

Det får vara allt för idag...