carjo

Ett år...

ett år av utan dej
ett år av gråt efter dej
ett år av längtan till dej
ett år av smärta över det som hänt
ett år av varför
ett år av ilska
ett år av tårar
ett år av vacum
ett år utan liv eller vilkert liv
ett år av överlevnad
ett år jag aldrig vill uppleva igen
ett år som aldrig kommer ta slut.....

Av Mamma 1/5-10

Ett år sen....exakt i dag hade det redan hänt, vi satt här hemma i godan ro framför tvn o tog ett glas rött för å fira. Fira det långa sommarlovet vi hade framför oss. Det regnade o var riktigt skitväder precis som det är idag. Inte visste vi då vad du gjort. Inte förrän Emilia ringde o sa att du inte kommit hem fast du bara skulle hämta posten i din lägenhet. O det var flera timmar sen. Du svarade inte i telefon eller på några sms. Vi blev oroliga...hade nåt hänt dej? Jag var lite arg på dej oxå för att så här gör man inte mot sin flickvän, bara går o sen inte höra av sej eller ens svara.
Inte anade jag att det var så här, befarade mer att du blivit nerslagen på vägen. Det var ju trots allt skolavslutning o mycket folk rör sej ute.

Fredrik o jag åkte in till Mjölby för o hjälpa till att leta efter dej. När vi parkerade utanför ditt hus mötte oss Emilia hysteriskt skrikande. Hon hade sett din avskedsbild på datorn. Jag såg den oxå men det ville inte in i min hjärna. Vi skulle bara hitta dej, men var skulle vi börja leta? Jag ringde polisen för att be dem hjälpa oss. De ville att vi skulle komma till polisstationen allihopa.

När vi kom dit möttes vi av två poliser som ledde in oss i ett stort rum. De såg så konstiga ut vet jag att jag noterade. De bad oss sitta ned o sen sa han de orden som fortfarande ekar i min hjärna.

"Det har hänt en tågolycka o en ung man har omkommit o det är Andreas, det vet vi för han hade sitt pass på sej."

Innan han hann säga färdigt meningen vet jag att jag tänkte att även om det hänt en olycka måste de väl ha tid att hjälpa oss att leta. Sen blev allt bara precis tomt vet inte ens om jag kände nåt faktiskt. Hörde bara massa skrik o gråt. Jag tror jag var så chockad att det gick inte in till o börja med. Allt var så oerhört overkligt. Han hade dött redan kl 18.30 o nu var klockan 23.30! Poliserna hade inte kunnat nå uppgifter om anhöriga för att hela databasen med personregistret var ur funktion. Därför hade de inte kunnat underrätta oss tidigare.

Sofie hade träffat Adde bara en timme innan på kebab baren. Han var där o beställde mat . De pratade med varandra o han var precis som vanligt säger Sofie. Bara att han kramade henne lite extra länge innan han gick iväg med sin kebab i en påse.

Sina sista steg..sin sista kebab..

I dag har jag, Peter, Fredrik och Sofie varit på kebabbaren o ätit det du åt o gått den vägen vi tror du gick. Vi har varit vid spåret o lagt röda rosor o tänt ett ljus. Det var inte lätt att få ljuset att brinna. Sen kom tåget o då blåstes det ut förstås. Precis som det fina ljuset som blåstes ut för ett år sen.

I dag har reprisen spelats upp gång på gång. Det gör sååååå ont.

Såg du livet som en lek?

Du var så rädd för höjder

för att ramla ner.

Hur kunde du då våga detta

som är så mycket mer.

Att se döden komma

och rusa mot dej så.

Å inte hoppa undan

i sista stund ändå.

Det modet har man inte

om man är svag och vek.

Det modet har man bara

om man ser det som en lek.

Trodde du att livet

var en låg nivå?

Som skulle spelas snabbt

I dag liksom för ett år sen är det skolavslutning o liksom förra året regnar det denna dag o är kallt ute.
Jag tror jag alltid kommer hata skolavslutningen. För mej är det en dag av avslut på ett liv före.

Många skolavslutningar har jag suttit i kyrkan i Mjölby o sjungit den blomstertid nu kommer o fällt en glädjetår över hur fint det var o hur skönt det skulle bli med ett helt sommarlov.

Jonas präst har varje gång predikat om vänskap och framtid i guds namn. Var är den där förbannade guden har jag lust att skrika högt!!!???  Jag undrar också var den där framtiden är som ska vara så blomster klädd? Jag tänker ALDRIG mer sjunga ”den blomster tid nu kommer” det är ett som är säkert.

Skolavslutning kommer att för mej alltid att vara livets avslutning. Varför gjorde han det denna dag annars? Var det någon mening i det eller blev det bara den dagen av en slump? Jag tror inte det var en slump. Jag tror det var mycket välplanerat istället och kanske fanns en mening just i en avslutning. Hans egen avslutning. Hoppas han kommit till sin blomster tid nu. Det var ju så han framställt avskedsbilden och dit han ville.

 

Vi alla undrar varför

och önskar vi förstått.

Varför i hela världen

du denna vägen gått.

I solen under trädet

där allting är så grönt,

där vattnet flyter stilla

och allting är så skönt

Dit ville du nu resa

och säkert finns du där

med Ella vid din sida

som tröstar dej så kär.

Jag älskar dej Adde!

Resväskorna har invaderat vårt hem nu. Röda svarta oranga ja alla möjliga varianter o färger. Det är dags att få nåt i dom oxå o inte bara nåt utan "rätt" saker helst. Sånt man har användnig för när det är 30 grader varmt o solen steker från klarblå himmel.

Det borde inte ställa till med några problem egentligen kan tyckas. Pass pengar biljett o badkläder. Mer än det behöver kanske inte packas, om man inte heter Carina som ska vara förberedd på alla tänkbara o otänkbara omständigheter.

Därför är det lite av kaos just nu. Jag får alltid sån förbaskad resfeber innan jag ska iväg nånstans. Helst skulle jag vilja ha huset på ryggen. Den här gången..liksom alla andra gånger i och för sej har jag skrivit listor i massvis. Men eftersom jag är så förbaskat glömsk har jag glömt var jag lagt listorna. Därför har jag skrivit många redan o jag har inte en aning om om det står samma på alla. Skulle inte tro det faktiskt. Egentligen kvittar det för till sist anfaller paniken o då åker det ner lite vad som helst ändå. Suck..

Det finns ändå en liten anledning till att oroa sej.  När Sofie o jag skulle iväg till Grekland för några år sen var väskan fylld med hur många set med träningskläder som helst. Visserligen var nog ambitionen den gången att jag skulle träna en del på semestern. Sofie hade ju inte riktigt samma ambition då, så den gången var jag "fel" klädd hela veckan.

Det här är ändå ett rätt så trevligt problem ska tilläggas. Jag kan le åt hur visan spelas om o om igen varje gång.
Troligtvis överlever vi där nere vare sej vi har eller inte har med oss "rätt" saker. Ska försöka tänka så när packpaniken sköljer över mej denna gång.

Kanske det underlättar att vara packad när man packar.. eller i alla fall är det roligare. Tror jag börjar med ett glas rött o den röda väskan...eller den oranga...eller varför inte den svarta. Ja ni ser..så här äre..