Torsdag 14 oktober
Nu är jag hemma igen.... 14 dar har jag tillbringat på sjukhuset. Det känns som 14 dagar i nåt suddigt töcken. Största delen har jag ägnat åt min favoritsysselsättning. SOVA. Om jag är bättre eller inte vet jag faktiskt inte. En likgiltig känsla bär mej i denna stund. Avstängd. Kanske lika bra det får va så nu. En avstängd Carina som får vila lite. Medicinerna påverkar mej på så sätt att jag är skakis hela tiden. Men bättre det än att tänka svartaste tankarna. Skakis eller ej så har jag denna vecka transporterat hem en massa spill virke från brädgårn. Prima ved vill jag lova! Såå nöjd med att fylla upp ved reservoarerna.
Idag har jag varit till vårdcentralen för att ta ett koncentrationsvärde på lithiumet. De kollar det ganska ofta nu i början för det är visst viktigt att det ligger som det ska. Sen har jag varit hemma hos Sofie o Timmy där det bjöds frukost. Smakade mycket bra o kaffet var utsökt bryggt. Jätte mysigt att få komma hem till de söta ungdomarna o bli presenterad för deras lilla Vera som tog mitt hjärta dierkt. En underbart vacker helvit katt med ett gult och ett blått öga. Döv var hon visst men det gjorde inte ett dugg. Göör bra när hon ska träffa våra vita dunbollar som har en förmåga att skälla ut sånna som hon. Men de kan ju skälla så mycket de vill för Vera hör ju inget...
Ibland känner man extra mycket o idag var det till dej Sofie...kärlek från djupet av mitt hjärta. Jag önskar dej så allt gott o jag vill så gärna dela ditt liv o framtid. Det skulle vara en ära som jag mycket väl vet inte är given. Hoppas jag kan göra mej lite förtjänt av det. Du är den som står mej närmast hur konstigt det än kan låta. Jag fattar mer än du tror. Det finns ingen som kan få mej att skratta som du, heller ingen som kan irritera mej som du. Jag bryr mej om dej min älskade unge. Glöm inte det!!!! Vad som än sker så finns jag här för DEJ!
Jag önskar jag var bättre på att leva det här livet. Jag försöker men det går sissådär. Jag har tappat fotfästet o jag önskar mej en färdväg. Alla behöver vi ett mål att söka nå. Målet är inte så klart som det var en gång. Då barnens goda framtid stod i fokus. Klart det gör så ännu men en finns inte med oss längre. Skulden kväver mej att inte kunnat skydda o hjälpa min egen son när jag kunnat skydda o hjälpa så många andra. Åh Adde vad jag vill hålla om dej igen!!!
Idag har jag varit till vårdcentralen för att ta ett koncentrationsvärde på lithiumet. De kollar det ganska ofta nu i början för det är visst viktigt att det ligger som det ska. Sen har jag varit hemma hos Sofie o Timmy där det bjöds frukost. Smakade mycket bra o kaffet var utsökt bryggt. Jätte mysigt att få komma hem till de söta ungdomarna o bli presenterad för deras lilla Vera som tog mitt hjärta dierkt. En underbart vacker helvit katt med ett gult och ett blått öga. Döv var hon visst men det gjorde inte ett dugg. Göör bra när hon ska träffa våra vita dunbollar som har en förmåga att skälla ut sånna som hon. Men de kan ju skälla så mycket de vill för Vera hör ju inget...
Ibland känner man extra mycket o idag var det till dej Sofie...kärlek från djupet av mitt hjärta. Jag önskar dej så allt gott o jag vill så gärna dela ditt liv o framtid. Det skulle vara en ära som jag mycket väl vet inte är given. Hoppas jag kan göra mej lite förtjänt av det. Du är den som står mej närmast hur konstigt det än kan låta. Jag fattar mer än du tror. Det finns ingen som kan få mej att skratta som du, heller ingen som kan irritera mej som du. Jag bryr mej om dej min älskade unge. Glöm inte det!!!! Vad som än sker så finns jag här för DEJ!
Jag önskar jag var bättre på att leva det här livet. Jag försöker men det går sissådär. Jag har tappat fotfästet o jag önskar mej en färdväg. Alla behöver vi ett mål att söka nå. Målet är inte så klart som det var en gång. Då barnens goda framtid stod i fokus. Klart det gör så ännu men en finns inte med oss längre. Skulden kväver mej att inte kunnat skydda o hjälpa min egen son när jag kunnat skydda o hjälpa så många andra. Åh Adde vad jag vill hålla om dej igen!!!
Kommentarer
Trackback
