Livet-ständigt i förändring
Skulle jag backa bandet ett år tillbaka så är det inte samma liv. Då - ett liv i djup kris, svävande mellan liv o död. Total omläggning av livsvillkor. Det enda som är sant är att jag var där o jag är här just nu också. Vilken Tur :-)!!
Sommaren har passerat o jag har knappt haft tid att reflektera, därför inga nya inlägg här trots att min kära syster varit på mej otaliga gånger om fler inlägg.
Vad har då hänt denna sommar??
Tro det eller ej men jag fick ett jobb!!! Ett helt vanligt jobb med helt vanlig lön o jag fick det bara så där.... Man kan knappt tro det är sant, för inte trodde jag att någon vågade tro på mej som varit helt utanför arbetsmarknaden i så många år. Men det var det, Gun heter hon o jobbar numera som chef på Folåsa behandlingshem. Hon trodde på mej!!!
Tusen tack Gun!!
Det var med hjärtat i halsgropen jag kastade mej in i detta men tänkte det får bära eller brista, men jag ska göra mitt allra bästa i alla fall. Jag ska också tro på mej själv! Jag vet ju att jag kan en massa. Så här 4 månader senare VET jag att jag kan o att jag kan det bra oxå!! Jag har jobbat 100% o mer därtill. Det bästa jobb jag haft o jag trivs kanonbra. Jag har lust att skrika: FYY FAAN VA JA Ä BRA!!!!
Hade någon berättat att det här ska du göra om ett år, hade jag bara höjt ögonbrynen o sagt: -Tror du du kan ta ner månen oxå eller??
Nu har jag dessuton börjat skolan, men ändå fortsatt jobba 100%. Det är inte så smart....ja vet.. O är huvet dumt får kroppen lida det känner jag allt till. Men vad göra? Försöker hushålla med den lilla tiden som blir över. Försöker inte slarva med mat o sömn o hoppas att något håller ihop mej. Låt det gå vägen denna gång!(en liten bön)
Idag när jag kom hem hade jag fått medlemstidningen från VSFB - vi som förlorat ett barn. Jag gråter när jag läser den - varje gång så även i dag. Var inne o tände ett ljus på hemsidan o skrev faktiskt ett inlägg i gästboken.
Det har jag inte gjort på länge. Jag kände att jag behövde få ur mej lite om hur min sorg varit o är just nu för den är liksom livet i ständig förändring.
Jag skrev så här :
Tänkte jag kunde dela lite hur min sorg ter sig nu 2 år o 3 månader sen den fasansfulla kvällen då den vidriga sanningen blev min verklighet.
Resan hit har varit den värsta tänkbara. En kamp att försöka kravla sig upp först på knä sen med mycket möda för att stå upprätt. All kraft har jag lagt på att just stå upp o många gånger har jag inte orkat just mer än så. Sorgen bär jag med mig varje dag men jag kan ändå se att jag bär den lite annorlunda i dag. Jag bär den som mitt eget späda barn o försöker ta hand om den. Låta den skrika o gråta när den gör det. För så är det, helt plötsligt kommer gråten o vill bara ut. Jag försöker låta tårarna rinna o tänker att det är nog så att det är Andreas som vill ha uppmärksamhet o då känns det lite fint på nåt sätt...
På så sätt kan jag tycka om när tårarna rinner....
Nu går vi mot den mörka årstiden o jag bävar lite inför vad som komma skall... Tänk om min önskan kunde slå in...ingen snö förrän efter nyår, sen om de kunde töa redan i mitten av mars vore det kanon. Inte skulle ja sakna snön för en minut jag lovar.
Den 29 december åker vår grupp till Tanzania. Först är tanken att vi ska ta en vecka semester på Zanzibar för att sen möta verkligheten bland Tanzanierna i inlandet.
Jag ska vara på ett barnhem i närheten av en by som heter Morogoro. Vi ska göra en massa studiebesök runt om i både Tanzania och även i Kenya. Jag kommer förmodligen vara några veckor i en liten by nära Victoria sjön i Kenya, där jag ska bo hos en kenyansk familj med många fosterbarn. Familjen är mycket engagerad i olika sociala frågor o projekt, med focus på kvinnor o barn.
Jag är så nyfiken på min resa o vad jag ska få uppleva. Är väl medveten om att det kommer att innehålla en hel del svåra/tunga upplevelser. Kanske finner jag mej tillrätta där nere o startar upp det där barnhemmet som jag skrev om i min uppsats när jag var 15 år o gick i 9an. Då var min tanke just att 2012 skulle jag ha ett eget barnhem i Afrika. Så drömmen om att åka iväg har funnits i nästan hela mitt liv. Nu ska jag dit!! Det är nästan jag får nypa mej i armen.
O med tanke på hur ett år kan göra så stor skildnad vet man aldrig vad som händer. Det är med stor tillförsikt jag blickar framåt...
Sen lite swahili igen :
Ninakupenda
( o de betyder Jag tycker om dej, viktiga ord i en hård värld)
Sommaren har passerat o jag har knappt haft tid att reflektera, därför inga nya inlägg här trots att min kära syster varit på mej otaliga gånger om fler inlägg.
Vad har då hänt denna sommar??
Tro det eller ej men jag fick ett jobb!!! Ett helt vanligt jobb med helt vanlig lön o jag fick det bara så där.... Man kan knappt tro det är sant, för inte trodde jag att någon vågade tro på mej som varit helt utanför arbetsmarknaden i så många år. Men det var det, Gun heter hon o jobbar numera som chef på Folåsa behandlingshem. Hon trodde på mej!!!
Tusen tack Gun!!
Det var med hjärtat i halsgropen jag kastade mej in i detta men tänkte det får bära eller brista, men jag ska göra mitt allra bästa i alla fall. Jag ska också tro på mej själv! Jag vet ju att jag kan en massa. Så här 4 månader senare VET jag att jag kan o att jag kan det bra oxå!! Jag har jobbat 100% o mer därtill. Det bästa jobb jag haft o jag trivs kanonbra. Jag har lust att skrika: FYY FAAN VA JA Ä BRA!!!!
Hade någon berättat att det här ska du göra om ett år, hade jag bara höjt ögonbrynen o sagt: -Tror du du kan ta ner månen oxå eller??
Nu har jag dessuton börjat skolan, men ändå fortsatt jobba 100%. Det är inte så smart....ja vet.. O är huvet dumt får kroppen lida det känner jag allt till. Men vad göra? Försöker hushålla med den lilla tiden som blir över. Försöker inte slarva med mat o sömn o hoppas att något håller ihop mej. Låt det gå vägen denna gång!(en liten bön)
Idag när jag kom hem hade jag fått medlemstidningen från VSFB - vi som förlorat ett barn. Jag gråter när jag läser den - varje gång så även i dag. Var inne o tände ett ljus på hemsidan o skrev faktiskt ett inlägg i gästboken.
Det har jag inte gjort på länge. Jag kände att jag behövde få ur mej lite om hur min sorg varit o är just nu för den är liksom livet i ständig förändring.
Jag skrev så här :
Tänkte jag kunde dela lite hur min sorg ter sig nu 2 år o 3 månader sen den fasansfulla kvällen då den vidriga sanningen blev min verklighet.
Resan hit har varit den värsta tänkbara. En kamp att försöka kravla sig upp först på knä sen med mycket möda för att stå upprätt. All kraft har jag lagt på att just stå upp o många gånger har jag inte orkat just mer än så. Sorgen bär jag med mig varje dag men jag kan ändå se att jag bär den lite annorlunda i dag. Jag bär den som mitt eget späda barn o försöker ta hand om den. Låta den skrika o gråta när den gör det. För så är det, helt plötsligt kommer gråten o vill bara ut. Jag försöker låta tårarna rinna o tänker att det är nog så att det är Andreas som vill ha uppmärksamhet o då känns det lite fint på nåt sätt...
På så sätt kan jag tycka om när tårarna rinner....
Nu går vi mot den mörka årstiden o jag bävar lite inför vad som komma skall... Tänk om min önskan kunde slå in...ingen snö förrän efter nyår, sen om de kunde töa redan i mitten av mars vore det kanon. Inte skulle ja sakna snön för en minut jag lovar.
Den 29 december åker vår grupp till Tanzania. Först är tanken att vi ska ta en vecka semester på Zanzibar för att sen möta verkligheten bland Tanzanierna i inlandet.
Jag ska vara på ett barnhem i närheten av en by som heter Morogoro. Vi ska göra en massa studiebesök runt om i både Tanzania och även i Kenya. Jag kommer förmodligen vara några veckor i en liten by nära Victoria sjön i Kenya, där jag ska bo hos en kenyansk familj med många fosterbarn. Familjen är mycket engagerad i olika sociala frågor o projekt, med focus på kvinnor o barn.
Jag är så nyfiken på min resa o vad jag ska få uppleva. Är väl medveten om att det kommer att innehålla en hel del svåra/tunga upplevelser. Kanske finner jag mej tillrätta där nere o startar upp det där barnhemmet som jag skrev om i min uppsats när jag var 15 år o gick i 9an. Då var min tanke just att 2012 skulle jag ha ett eget barnhem i Afrika. Så drömmen om att åka iväg har funnits i nästan hela mitt liv. Nu ska jag dit!! Det är nästan jag får nypa mej i armen.
O med tanke på hur ett år kan göra så stor skildnad vet man aldrig vad som händer. Det är med stor tillförsikt jag blickar framåt...
Sen lite swahili igen :
Ninakupenda
( o de betyder Jag tycker om dej, viktiga ord i en hård värld)
Kommentarer
Postat av: Maria
Såg du i förra numret av Vsfb tidningen att jag hade en " läsarna berättar krönika"... Vad underbart detta låter som du skriver om, hoppas du får en underbar resa... Jag ligger inte långt efter dig i när det hemska hände mig...men jag önskar att jag kommit lite mer framåt om ett tag så som du nu gjort... Just nu känns bara allt omöjligt... Fina ord du skrev i gästboken oxå...kramar från gbg
Trackback
